Det här är...
Min bloggbok
Här delar jag med mig av min bloggbok Svart Opal. Nedanför kan du läsa prolog och presentation. Sen kan du läsa mer på Nadias blogg genom att klicka på denna länk --> Svart Opal - historien om Nadia
Välkomna in och läsa Nadias historia.
Prolog
Den där dagen så sken solen från en molnfri himmel och fåglarna kvittrade. Vindarna fläktade ljumma mellan de vajande ljusgröna trädkronorna. En klassiskt skön vårdag som jag inte kunde se för mina egna bekymmer. Det var som om jag gick igenom en tjock, omtöcknande isig dimma. Det var då hon dök upp … Opal. Ja det var så hon presenterade sig när vi möttes där på en av gångvägarna på kyrkogården i Västerhaninge. Och jag hade inte sett henne om hon inte hade stannat upp mitt framför mig och hindrat mig från att gå vidare. Så det enda jag kunde göra i det läget var att stanna upp och möta hennes blick.
​
Det var nästan så hon förstod att jag behövde någon att prata med, någon att avreagera mig på och någon som faktiskt hörde mig. En vän som förstod den smärta jag så väl behövde bearbeta. Det är klart, jag förstod innerst inne att Opal kanske inte var hennes riktiga namn. Men när jag frågade henne bemöttes jag med tystnad. Men det var bara en sak i raden som var dolt i mystik omkring henne. Och det spelade ingen roll hur många frågor jag ställde, de blev obesvarade. Till en början accepterade jag det. Men frågorna hopade sig. Hopade sig likt kajor som flyger skränande från tak till tak. Till slut var de så många att de gav samma rysande känsla som när man tittar på filmen fåglarna. Ni vet, den där sekunden innan fåglarna anfaller … igen. Då insåg jag att mina frågor behövde svar. Kanske inte alla, men många.
​
Jag började med att fråga när hon fyllde år. Och jag ställde om frågan tills hon gav upp.
”Första april”, sa hon då sammanbitet, ”så jag är ett skämt. Okej.”
Jag fortsatte med att ställa frågor. Nu om hennes familj. Och jag ställde dem om och om igen. Till slut började hon berätta. När jag sen inte ville tro på att jag var hennes enda vän, talade hon om för mig varför det var sant. Någonstans började jag förstå vad hon menade med att hon var ett skämt. Ingen hade tagit henne på allvar. Ingen utom jag. Men efter det började hon att öppna upp sig. Började prata om sin uppväxt, om sitt liv och allt hon erfarit. Hon var ett gigantiskt pussel där varje svarad fråga representerade en bit. Bitar som jag fick jobba hårt för. Men det var det värt eftersom belöningen var att framför mig bildades ett motiv. En hel människa. Det var som om jag från början bara kunde se henne på håll genom ärtsoppetjocklik dimman. Men allteftersom hon tog ett steg närmre så lättade dimman. Till slut såg jag vem hon var. En person som kom att bli mitt ovärderliga stöd i en annars mycket jobbig och mörk tid. En oersättlig vän. Utan henne hade jag nog aldrig orkat gå vidare.
​
Men Opal var en udda figur som jag kom att tycka mycket om. För ju mer tålamod jag visade henne, desto mer avslöjade hon om sig själv. Men den processen tog mig över tjugo år av uthållighet, av motgångar och bakslag. Idag kan jag lätt skryta med att jag känner henne bäst av alla. Och det bara för att hon tillät mig. Men jag kan lova att jag förväntar mig nya överraskningar. Det är lite så hon är.
Presentaion
Nadia Bergkvist, som Opal egentligen heter. Hon föddes nästan en halvtimme för sin tvillingbror och två år efter sin storasyster. De föddes alla på samma BB inne i Stockholm, men de växte upp i Svartviken. Svartviken som tydligen var en mindre ort och som enligt utsago ska ligga söder om vår vackra huvudstad, men strax norr om Nynäshamn. Jag visste inte ens om att Svartviken fanns, än mindre vart det låg. Och när jag sökte på Svartviken på Google maps, ja då fick jag några förslag, men inte den plats som hon pekat ut. Men vem är jag att ifrågasätta? Hon är ju trots allt född där så hon borde väl veta. Eller?
​
Hur som helst, hennes familj bestod av mamma Anna, pappa Elias, storasyster Indra och tvillingbror Nikita. Mamma var hemmafru medan Elias jobbade hårt för en karriär inom polisen. Men så en dag slogs familjen i spillror på grund av en tragedi. Anna valde att ta sitt liv. Bara några månader innan hade hon anklagat Elias bästa vän för våldtäkt. Och inte bara en gång heller. Såklart nekade Gustav bestämt. Och Elias trodde på sin vän före sin fru, före sina barns mor. Men medan barnen sörjde sin mamma gifte pappa Elias om sig med Gustavs lillasyster Katarina Wall. Eller Katta som hon kallas bland sina åklagarkollegor. Hon i sin tur hade två barn i Andreas och Pernilla. Men Andreas som redan var Nadias pojkvän blev med ens ett problem för Elias och Katta. De ansåg att det var pinsamt att ”syskon” hade ett förhållande med varandra. Det var därför de valde att flytta ihop. Allt för att trotsa mot vuxenvärlden. Kanske hade blivit så ändå. Eller så hade deras förhållande fortsatt rinna ut i sanden.
​
Hur som helst… jag träffades Nadia första gången mitten på nittiotalet. Och trots att åren har passerat så har hon inte åldrats en dag. Hon var då 25 år och jag var 24. Nu är jag ett antal år äldre, men hon är fortfarande 25. Fast … när vi kommer in på hur vi träffandes har hon en annan historia än den jag berättade i prologen. Jag anser att hon erbjöd sig att hjälpa mig igenom ett nattsvart mörker. Hon däremot såg det som om jag bad om hennes hjälp att hitta ljuset i tunneln. Oavsett om det var hon eller jag som tog första steget så kom hon att bli ett bra stöd. I synnerhet de gånger då allt kändes hopplöst. För sen den dagen har hon gått där vid min sida utan att ifrågasätta varför. Vi har kanske inte alltid haft samma värderingar eller delat åsikter om allt, men hon har alltid varit en lojal vän. Och nu tänkte jag att det var dags att dela med mig av hennes historia. Historien om en av de märkligaste vänskaper som någon kan ha. Givetvis med hennes tillåtelse.
​
Så nu kommer den … historien om Nadia. Nu är det dags att dra ifrån ridån och låta föreställningen börja. Så jag önskar er alla välkomna att följa med på en resa som ni förmodligen aldrig gjort förut.