Bara du... - Dikt

Vänskap är en komplex fråga... det kan säkert alla skriva upp på. Efter pandemin har vänskapen dessutom blivit än mer komplex (kanske bara jag som känner så, jag vet inte). Men man träffas inte lika ofta längre som man gjorde innan. Och såklart jag undrar om de saknar mig så som jag saknar dem. För hur det än är (och ja jag har också varit dålig på att höra av mig, om inte till och med sämre) så önskade jag vi kunde träffas lite oftare än ett par gånger om året.

Nåja, nog om det... idag är det diktdag och här nedan delar jag med mig av en dikt jag skrev under den period jag bodde i lilla Storvik.

Bara du… Bara du och ingen annan har förmågan att såra mig utan ord. Din tystnad säger mer än allt på denna jord. * Bara du och ingen annan kan få mig att känna mig så övergiven. Det är så det blir när du bara tar mig för given * Bara du och ingen annan kan få mig känna mig så fin och så vacker. Du släpper ut dina ord som om det vore bombattacker. * Bara du och ingen annan kan få mig att känna mig så innerligt glad. Fast jag vet att jag bara är en vän i en lång rad. * Bara du och ingen annan, kan få mig att känna mig så beundrad. Men dina ögon säger mer, de säger att du är förundrad. * Bara du och ingen annan har förmågan att sänka mig sen lyfta mig igen. Det är som om du inte vet vad du vill, min käre vän. - 2000

Vad jag tänkte eller kände när jag skrev den här dikten har jag ingen aning om. Ibland så dyker det upp ord i mitt huvud som måste skrivas. Det handlar inte alltid om min egen känsla utan mer hur man skulle kunna känna om det skulle hända en. Så jag antar att den här dikten bara handlar om en komplex vänskap.

Men nu så får ni alla ha en fortsatt skön torsdag... tack för att ni tog er tid. Stay safe!!