Den sanna historien om - Övning

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull...

*Media från Pixabay. Redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 4 sen 3. Det gör karaktären 43 år.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? På en ö.

Vad har min person med sig? En karta.

Vilken hemlighet bär min person på? Min önskan är att bli soldat.

Jag döper min karaktär till Johan. Hon är 43 år gammal och kommer från Borgholm.

Den sanna historien om...

Här kommer den sanna historien om Johan. Johan som alltid kallats mesig av sina vänner. I synnerhet av de som kom från fastlandet.

Som mot argument brukade han säga "har man gått vilse i fåken och överlevt så kan man inte vara mesig ... ingen av er hade klarat det."

Fast sanningen var den att Johan hade fegt gömt sig i ett uthus. Hade de inte varit för bonden som hittade honom dagen efter så hade han nog varit historia nu. Dessutom hade den fåken varit än av de värsta på många år. Ja det var det Johan sa varje gång vännerna påpekat at det bara varit en liten snöstorm. Den här morgonen hade Johan vaknat ovanligt tidigt. Solen sken från en klarblå himmel. Frukosten åt han i uterummet med utsikt över det blanka vattnet som utgör Kalmar sund. Det var då han fick idén om att han skulle packa matsäck och ta sig en dag i vandringens tecken.

En timme senare hade han packat sin gamla ryggsäck kombinerad med stol, klätt på sig sina kakifärgade byxor, en tröja, en gammal militärjacka han köpt på Ö&B inne i Kalmar och ett par gamla vandringskängor. Det sista han stoppade i fickan innan han lämnade hemmet var en karta över alla vandringsleder över Öland. Johan gick först i gamla invanda spår. Men sen valde han att en ny väg ha inte gått tidigare. Han njöt av de varma solstrålarna om träffade hans ansikte, hur vinden fläktade bort den värsta värmen. Han andades in den friska luften, lyssnade på alla fåglars kvittrande sång och insekters mjuka surrande. Men så stördes naturens idyll av motordån. När han vred på huvudet såg han hur en lång rad militärfordon passerade ute på stora vägen. Johan stannade upp och såg längtansfullt efter dem. Men istället för att gå efter så satte han sig ner och åt lite av sin medhavda matsäck och passade på att titta på kartan igen. Sen valde han ett spår.

Han hade kanske gått i en timme när han dök ut på ett fält där det var hundratals med militärer. De skrattade och pratade glatt med varandra. Det var nästan som om han klivit in i en av inspelningarna av Maria Wern. Fast det visste ha att det kunde inte vara. Han var på fel ö. Han suckade. Ända sen han var barn hade han dröm om att få bli militär, men när han skulle göra lumpen hade han till sin stora besvikelse fått frisedel. Nu stod han här och visste inte riktigt vad han skulle göra.

"Vad står ni här och hänger för" röt något plötsligt åt honom. Det var en officer med bestämd uppsyn. Johan höll nästan på att ramla ur kläderna av rädsla. "Seså gå och hjälp till med tälten. NU!" Mannen pekade.

Johan nickade och log. Gjorde snabbt en honnör och sprang in och hjälpte till med tältet. Han visste att snart skulle de upptäcka att han inte var en av dem, men tills dess skulle han njuta av denna stund.

Det var allt jag hade att bjuda på idag. Så får vi se nästa fredag vad tärningarna har att bjuda på för en historia. Hoppas ni gillade den. Tack för att ni tog er tid. Dela gärna. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er och om varandra.