Den sanna historien om - Övning

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull...

*Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 3 sen 5.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? På en ö.

Vad har min person med sig? En bukett blommor.

Vilken hemlighet bär min person på? En gång dödade jag en katt.

Jag döper min karaktär till Elina. Han är 35 år gammal och kommer från Borgholm.

Här kommer den sanna historien om Elina. Och den här dagen vaknade hon upp i sin lilla lägenhet som låg närmre utkanten i Borgholm än centrum. Ensamheten slogs emot henne mer denna dag än andra dagar. För andra var Sveriges nationaldag var för andra an dag av firande. För henne betydde det ett besök vid Räpplinge kyrka för att besöka sin älskades grav. Det var nu femton år sedan han gick bort nu. Medan hon satt i bilen och styrde kosan mot kyrkan mindes hon deras sista dag. De hade varit på fest i Färjestaden och han envisades med att de skulle ta bilen hem fast de båda druckit.

Han hade kört av vägen, bilen hade voltat och sen mindes hon inget mer förrän hon vaknade upp på sjukhuset och fick den tragiska nyheten att ha gått bort. I många år hade Elina gått runt med skuldkänslor. Att om hon stått på sig att de skull ta taxi hade han levt.

Elina parkerade bilen utanför kyrkan. Hon tog med sig sin blombukett och en filt och styrde stege mot kyrkogården och den plats där han hade sin viloplats. Hon rensade bort de vissnade blommorna och satte ner sin bukett istället. Sen bredde hon ut filten och satte sig ner. Och trots att sorgen var nära log hon. Hon såg på stenen och missade en ung man som stod bara ett par meter bort. Han hade en bukett med blommor i sin hade och han satte sig ner på huk vid stenen bredvid. Han lade ner blommorna framför mig och drog efter andan. Elina såg upp med förvånad min

"Hej", sa hon, "firar du också nationaldagen här?

"Det fick bli så i år", sa han, mamma dog för ett år sedan idag ... förresten Erik heter jag.

"Elina", sa hon och kände sig förvånad över att hon rodnade.

"Fint namn", sa han och pekade på filten, "får jag slå mig ner?"

Elina nickade. Sen makade hon på sig så att han skulle få plats.

"Så vem saknar du?"

"Min pojkvän ... han dog en bilolycka för femton år sedan."

"Jag beklagar din förlust."

"Och ja din." Elina harklade sig. "Stod du nära din mamma?"

"Nej", sa Erin och skrattade lätt, "hon adopterade bort mig som liten men jag är tacksam att jag ändå fick träffa henne ett par gånger innan hon gick bort."

"Jag förstår, sa Elina snabbt, "tror jag."

Erik skrattade. "Inte säker på att jag förstår själv om jag ska vara ärlig."

Elina kände sig med ens avslappnad. I vanliga fall kände hon bara en plikt att gå till graven. En plikta att sörja. Men idag infann sig också en skön känsla av att hon nu äntligen kunde gå vidare. Om det berodde på Eriks avslappnade sätt eller om det berodde på annat visste hon inte.

"Vet du", sa Erik efter en stunds tystnad, "när jag var liten trodde jag att jag dödat min mamma."

"Jag trodde att jag hade dödat grannens katt." Elina log. "Jag var fem år och lärde den att simma i bäcken."

"Dog den?"

Elina skakade på huvudet. "Tack och lov klarade den sig och levde i många år till."

"Det gjorde tydligen min mamma med."

De började att skratta. För Elina var det ett förlösande skratt. Ett skratt som hon saknat hos sig själv i många år. Hon vände sig mot Erik.

"Vad sägs om en promenad?"

"Ja det låter som en bra idé." Han reste på sig och sträckte fram handen och hjälpte upp Elina på fötterna. Sen vände de om och lämnade kyrkogården sida vid sida. Elina visste att Sveriges nationaldag skulle nu bli något mycket bättre. Något att fira. Kanske tillsammans med Erik.

Det var det jag hade att bjuda på denna dag. Denna nationaldag så grattis Sverige på din födelsedag. Tack alla ni som tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och glöm inte att fira. Ta hand om er och om varandra.