Den sanna historien om - Övning

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull...

*Blid från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 1 sen 3.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? På en bondgård.

Vad har min person med sig? En trasig mobiltelefon.

Vilken hemlighet bär min person på? Mitt andra namn är Hubert.

Jag döper min karaktär till Silje. Hon är 13 år gammal och kommer från Väse.

Här kommer den sanna historien om Silje och farbror Hubert.

Silje hade fått, inte bara en, utan två små bröder. Tvillingarna Linus och Luks. Mamma och pappa blev då fullt upptagen med att ta hand om småbröderna. Den trettonårige Silje fick minsann klara sig själv. Då tänkte hon att då kunde hon också flytta hemifrån. Varför inte till den gamla övergivna stugan i skogen dit pappa hade tagit henne en gång för flera år sedan.

Hon tog mammas gamla mobiltelefon. Packade ner den i en ryggsäck tillsammans med kläder. Sen packade hon en kasse med mat. Och tidigt nästa morgon medan alla sov begav hon sig iväg. Hon gick den en timmes långa stigen till stugan. Hon klev in genom den olåsta ytterdörren. Det var lika läskigt nu som förra gången. Tiden hade stått stilla i huset i säkert tio år. I hallen fanns en hatthylla där det fortfarande hängde jackor och som det stod stora skor under. I köket fanns en litet köksbord med två stolar. På bordet stod det framdukat middag för en. När hon gick in i vardagsrummet stod där en soffa och ett litet bord där det hängde en oljelampa över. I det lilla sovrummet stod en enkelsäng som var noggrant bäddad. I garderoben hängde det en massa herrkläder.

Silje tog fram städmaterial och började städa. Det tog ett par timmar men sen var stugan skinande ren. Hon satte sig ner och gjorde sig en macka med smör och ost till lunch och till det drack hon vatten från bäcken. När hon satt där på farstutrappan började hon känns sig iakttagen. Hon såg sig om men kunde inte se någon. Men så hörde hon en raspig röst.

"Har du mer av det goda brödet?"

Silje hoppade till när hon såg en lite märklig gammal gubbe kliva fram ur skogen. Det som förvånade Silje var att hon inte blev rädd.

"Jo", sa hon tveksamt, "jag kan göra en macka till dig om du vill."

Gubben nickade.

Silje gjorde en dubbelmacka som hon gav mannen. De satte sig ner på farstutrappan och åt under tystnad.

"Tack för maten", sa gubben och sträckte på sig och gnuggade magen. "Det satt som en smäck."

"Så lite så." Silje log. Sen tog hon mod till sig. "Är det här din stuga?"

Mannen skakade på huvudet.

"Du vill inte bo i stugan med mig då" sa Silje och log brett, "du kan sova på soffan."

"Du vill inte ha en gubbe i huset." Gubben reste på sig. "Men tack för mackan."

"Jag skulle uppskatta sällskapet" Silje tog tag i mannens arm. "Snälla stanna."

Mannen satte sig ner och ett leende spred sig i hans ansikte. "Då säger vi så."

Dagarna gick och blev till veckor. Mannen började reparera det som var trasigt. Silje städade och fixade mat. På kvällarna berättade mannen historier om sitt liv. Han hade varit med om så mycket. Han hade varit sjöman, jobbat med järnvägen och varit busschaufför. Så många äventyr han hade haft. Men en sak ville han inte avslöja och det var sitt namn.

"Men vad ska jag kalla dig då?" sa Silje uppgivet.

"Ja mitt andra namn är Hubert" sa gubben och skrattade, "du kan kalla mig Hubert."

När Silje och Hubert bott i stugan i nästan en månad hände det som inte fick hända. Hubert ramlade och slog sig illa. Silje plockade i panik fram mobiltelefonen för att upptäcka att den var trasig. Hon insåg att nu hade hon bara ett val om Hubert skulle klara sig. Hon sprang så mycket hon orkade hela vägen hem. När hon kom hem föll hon utmattad ihop på köksgolvet. Mamma tog Silje genast i sin famn. Lycklig att hennes dotter kommit hem. Sen kom frågorna.

"Vart har du varit? Varför rymde du? Förstår du inte hur oroliga vi varit."

Men Silje avbröt mamma och förklarade situationen. Men mamma ville inte tro på henne. Silje tog sig ur mammas famn och blängde surt.

"Hubert är min vän och han har skadat sig ... han ligger i stugan och dör om ni inte gör något."

Mamma ringde då 112 och förklarade situationen. De skulle genast skicka iväg räddningstjänsten. Silje ville gå tillbaka till stugan men det ville inte mamma. Men Silje tjatade. Till slut föreslog pappa att de skulle åka dit tillsammans. De satte sig i bilen och körde i tio minuter innan de parkerade in bakom två brandbilar och en ambulans. Silje höll pappa i handen när de gick till stugan. När de kom fram hade Hubert kvicknat till och satt på båren och blinkade. När han fick syn på Silje sken han upp i ett leende.

"Tack min lilla flicka" sa han. Men så blev han allvarlig.

Silje såg upp på sin pappa som blivit vit som ett spöke i ansiktet.

"Morbror Lars?" sa han entonigt, "är det du?"

"Mm" sa Hubert och suckade, "det är jag."

Hubert visade sig vara Siljes pappas morbror Lars som en dag försvunnit. När pappa frågat varför han höll sig undan så svarade han bara att han trodde det var det de ville. Några veckor senare kom Lars ut från sjukhuset flyttade han in hos Silje och hennes familj. Men när sommarlovet kom flyttade Silje och gubben hon kallade farbror Hubert ut i stugan i skogen. Senare hade pappa tagit reda på vem som ägde stugan. Han hade sen köpt upp stugan för en billig peng. Den hade trots allt vaken el, avlopp eller vatten. Men ändå älskade Silje att vara där tillsammans med gubben.

Det var det jag hade att bjuda på denna dag. Tack alla ni som tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er och om varandra.