Den sanna historien om - Övning

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

*Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 2 sen 6.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? Under en gran.

Vad har min person med sig? Ett förstoringsglas.

Vilken hemlighet bär min person på? Min önskan att bli soldat.

Jag döper min karaktär till Atli. Han är 26 år gammal och kommer från skogen.

Här kommer den sanna historien om Atli som bodde i den stora skogen. Ända sen han, för 16 år sedan fyllde 10, fick lära sig om andra världskrigen drömde han om att bli soldat. Men alla skrattade åt honom. Men Atli var bestämd. Han ville bli soldat. Tyvärr så spräcktes hans dröm.

Han såg fram emot den dagen han skulle få göra sin militärutbildning. Men där fick han till frisedel. Han var inte god nog åt den svenska armén. Klart han kände sig sviken. Han som var redo att försvara sitt land fick inte göra det.

Då bestämde sig Atle för att göra något drastiskt. Han packade nödvändiga kläder, proviant, verktyg och lite annat kan kunde behöva. Skrev en lapp och lade på köksbordet. Sen gick han ut i den stora skogen. Han gick i timmar innan han hittade en enorm gran. Han visste inte varför, men den kändes välkomnande. Han smög under och fann att där var torrt och varmt. Och så fick det bli. I veckor byggde Atli på det som skulle bli hans nya hem. Han använde sig av material från nedrasade små bodar och hus från det han trodde var ett gammalt övergivet torp. Väggarna timrade han upp, han lade in trägolv och byggde ett tak. Han tog även reda på en gammal vedspis som han satte en lång skorsten på. Allt under den stora granen. Och när den här historien börjar hade han bott där i lite dryg 7 år.

Strax efter sin 26 födelsedag var Atli ute och samlade ihop mat när såg han en liten pojke på max 5 år ligga intill en trädstam. Han hade en trasig t-shirt och ett par smutsiga shorts. Atli gick försiktigt fram till pojken och skakade varsamt om honom, men han reagerade inte. Det var som om han sov djupt. Atli bar med sig pojken tillbaka till sin lilla hydda under granen. Han tog in honom och lade han på sin hemmasnickrade säng och bäddade om honom ordentligt med sitt gamla täcke. Han tände en brasa i vedspisen och lagade i ordning lite soppa. Genast fick pojken tillbaka färgen i sitt lilla ansikte.

När soppan var klar märkte han till sin glädje att pojken låg där och tittade på honom med stora ögon.

"Nämen hej", sa Atli och log, "du kanske vill ha något att äta?"

Pojken nickade stumt. Sen klev han upp ur sängen och gick utan ett ord och satte sig på den ena pallen vid det hemmasnickrade köksbordet. Atli hällde upp soppa i två små skålar och tog fram ett par skedar. De åt under tystnad. Det märktes att pojken var hungrig eftersom han åt upp allt utan att gnälla att maten var smaklös.

"Vad heter du?" sa Atli när han dukade av.

"Hugo", sa pojken blygt.

"Som trollet?" Atli skrattade.

Pojken nickade. Sen sprack han upp i ett blygt leende.

"Vart bor du?"

"I Stockholm."

"Men det är långt dit." Atli såg med stora ögon på pojken. "Hur kom du hit?

Pojken drog efter andan. Berättade att han varit på semester med sin familj. Det var mamma och pappa, pappas bror med fru och deras två söner Bengt och Bert. Hur han velat leka med dem, men de sa att han var för liten. En dag ville de ha med honom. Om han vågade. Såklart vågade Hugo. De hade gått ut i skogen och sen gömt sig. Han hade letat efter den i timmar, kanske till och med dager. Men han hittade dem inte. Sen hade han blivit trött och lagt sig ner för att sova. Sen hade han vaknat ... här. I Atlis säng.

Atli kände sig orolig när han hörde pojkens historia. Han såg onekligen ut som om han varit ett par dagar i skogen.

"Kan inte du ringa min mamma och pappa och tala om vart jag är?" Pojken såg bedjande på Atli.

"Jag har ingen telefon ... inte sen jag flyttade in här under granen", sa Atli rykte på axlarna, "men jag följer med dig tillbaka till campingen..."

"Är vi under en gran?" Hugo fick stora ögon och såg sig omkring.

Atle nickade.

"Den måste vara jättestor." Hugos ögon började glittra och ett leende spred sig i hela hans ansikte. "Kan vi gå ut och titta på granen?"

"Det måste vi om jag ska ta med dig ut ur skogen." Atli log åt pojkens iver. "Men sen måste jag se till att du kommer tillbaka till din mamma och pappa igen."

Hugo såg med ens allvarlig ut. Sen nickade han.

Atli visade Hugos sin gran och han blev mäkta imponerad. Sa något om att han också ville bo så när han blev stor. Atli hade skrattat. Men sen gick de den långa vägen ut ur skogen och fram till campingen. Halvvägs hade Hugo blivit trött och då hade tli burit honom på sin rygg. När de kom fram till campingen stod där flera polisbilar. Atli tog med Hugo till en av poliserna och sa att han hittat pojken i skogen. Det tog två sekunder när de hörde ett illtjut. Sen kom en kvinna springande och slog armarna om Hugo. Det visade sig vara Hugos faster. Strax efter hans föräldrar.

Det visade sig att Hugo varit borta i nästan två dygn. Hugos familj var alla tacksamma att han kommit till rätta. Men Hugos kusiner skämdes och bad Hugo om ursäkt att deras lek gått för långt. När de inte hittade honom igen hade de sprungit tillbaka och berättat för sina föräldrar vad som hänt. De i sin tur kontaktade polisen. Efter att polisen förhört Atli frågade föräldrarna om han ville ha något som tack.

"Salt", sa han bestämt, "det räcker med salt."

Senare på dagen var han på väg hem till sin hydda under granen igen och med sig hade han flera paket med salt. Men också andra kryddor och konservburkar. Han kände sig stolt och glad över sin insatts. För han hade gjort allt en god soldat skulle ha gjort. Han fick Hugo återförenad med sin familj.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid. Han en fortsatt bra helg och sen en skön sommar. Nu tar jag semester... Ta hand om er och om varandra.