Historien om Inge - Övning T18

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 2 sen 5.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? Under en gran.

Vad har min person med sig? En sax.

Vilken hemlighet bär min person på? Jag är kär i min tandläkare.

Jag döper min karaktär till Inge som är 25 år gammal och kommer från skogen.

Här kommer den sanna historien om Inge Skog. Nere i byn tyckte alla att hon var lite av en knepig figur som man inte gärna ville ha något med att göra. För Inges del gjorde det inte så mycket. Hon var bara en i ledet av knäppa generationer. Hennes föräldrar hade varit knepigare, om Inge fick säga det själv. Hon föddes på höloftet på deras gård. Det hade varit det bästa stället hade mamma senare sagt. Ja du behövde inte slå dig. Vad mamma menat med det förstod hon aldrig.

Men när det var dags att fylla i pappren på vad hon skulle heta så stavade pappa fel. Så istället för Inga efter hans mormor, fick hon heta Inge. Och i skolan hade man retat henne eftersom hon inte haft ett flicknamn utan ett pojknamn. Numera brydde Inge sig inte om glåporden, hon hade blivit så van.

<Fast, ingen ska väl ändå behöva bli van med glåpord, knepig eller inte. Eller hur?>

Hur som helst... nere i byn gick ryktet att Inge bodde under en gran, men det gjorde hon såklart inte. Hon bodde hemma hos sina föräldrar, förutom på sommaren. Då bodde hon under en enorm gran där hon byggt en liten trivsam stuga. Det var högt i tak då hon trimmat bort de nedersta grenarna. Där fanns ett litet kök, en säng, en liten soffa och en köksmöbel. Och det enda vapen hon hade där under granen var en sax. En stor gammal rostig sax som man inte kunde använda till att klippa med. Eller det var det hennes pappa gett henne när hon bett honom om en slaktkniv.

Men under den där granen hade hon allt som hon behövde. Utom el. Men på sommaren behövdes det inte såklart. Inge trivdes med att bo enkelt på sommaren och slippa bråka med föräldrarna och de anställda på gården. Hon trivdes bäst i sin ensamhet i närheten av djur och natur.

Inge satte sig ner i sin hemsnickrade stol utanför granen och spanade nedför ängen där hon på kvällarna kunde se både rådjur och älg. Ibland såg hon en räv smita förbi eller hur en ekorre hoppade mellan trädgrenarna. Ibland seglade det stora rovfåglar uppe i skyn medan duvorna gick och pickade frön från backen tillsammans med koltrasten som sprätte bland de torra löven.

Inge kom att tänka på sin tandläkare. Hon drog på munnen av minnet. Hon hade varit så kär i honom att hon fortfarande kunde känna känslan. Och för ett par år sedan, på sin 23 års dag, hade hon tagit sig modet och frågat om han vill gå ut på restaurang med henne. Ja det var det hon hade lärt sig, man uppvaktade och dejtade på en restaurang. Till hennes glädje hade han tackat ja. Men under middagen hade han frågat henne vad meningen med att hon bjöd ut honom. När hon utan filter erkänt att hon var kär i honom hade han genast sett besvärad ut. Han var ju gift och inte intresserad av ett förhållande, bara en känslolös liten flört.

Inge hade blivit så ledsen att hon störtat från restaurangen och låtit tandläkaren betala kalaset. Nästa gång de sågs hade han inte varit glad. Men inte p grund av att han fick betala, utan för att hans fru hade kommit på honom med att ha en affär med en av sina patienter.

Inge skrattade av minnet. Nä, hon trivdes nog bäst här under sin gran där hon slapp ha med lösaktig tandläkare, bybor och föräldrar att göra. Hon lutade sig tillbaka i stolen, såg på hur solen sakta sänkte sig ner över skogen och hur ett par rådjur gick och betade ute på ängen. Det här var livet.

Det var det jag hade att bjuda på. Tack för att ni tog er tid att läsa. Han en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Och ta hand om er. Se till att njuta av det lilla i livet.