Historien om Jonas - Övning T19

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 4 sen 6.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? På en bondgård.

Vad har min person med sig? Ett förstoringsglas.

Vilken hemlighet bär min person på? Min önskan om att bli soldat.

Jag döper min karaktär till Jonas som är 46 år gammal och kommer från Ängelholm.

Här kommer den sanna historien om Jonas Fransson som bodde på en stor bondgård strax utanför Ängelholm. Hans gård var långt ifrån störst. Om man ska vara helt ärlig så var den bland de minsta. Men den gick runt och det var Jonas tacksam för då han kunde försörja sig själv, sin fru och sina två underbara pojkar. Men hans mamma Pia hade haft svårt för Katarina, sin blivande fru. Kallat henne för en riktig golddigger.

Jonas mindes ett samtal han haft med mamma Pia strax innan Katarina skulle flytta in. Hon hade suttit i köket när han kom in för att äta lunch. Hon såg på honom med en avmättad min och han trodde att hon kanske saknade sin man Per, Jonas gamle far, som nyligen gått bort efter en tids sjukdom.

"Vad tänker du på mor" sa Jonas och gick och tog för sig av maten som stod på spisen.

Han gick och satte sig ner mitt emot och såg på henne. Men hon svarade inte utan vände blicken ut genom fönstret.

"Snälla mamma", sa Jonas uppgivet, "något trycker dig det kan en blind se på flera meters håll."

"Jag tycker inte om att den där lycksökerskan ska flytta in här."

Hon vände på huvudet och blängde surt på Jonas som började att skratta.

"Skratta du när hon tagit allt ifrån dig" fortsatte hon, "Per vänder sig i sin grav lovar jag dig."

"Men kära nån", sa han och log roat, "jag har inget hon kan ta. Dessutom gillade pappa Katarina."

"Hon kan ta gården ifrån dig."

"Hon vill inte ha gården, hon vill ha mig."

Jonas log vid minnet. Han kära mor som alltid hade sitt humör och sina fasta åsikter. Men han mindes också hur hon till slut smälte inför Katarina och de blev god vänner. Dessutom kallade hon sig lyckligt lottad när våra tvillingpojkar föddes. När de fyllde fem år hade hon gett dem ett varsitt förstoringsglas så de kunde bli poliser istället för bönder. Jonas plockade upp sitt förstoringsglas ur fickan som han alltid bar md sig. För hon hade också gett honom ett förstoringsglas när han fyllde fem med samma intention. Han skulle minsann inte gå och bli en bonde.

Jonas mindes samtalen han haft med sin mor när det hade varit dags att välja till gymnasiet. Han ville gå naturprogrammet, hans mor ville att han skulle gå samhällsvetenskapliga programmet medan hans far var både nöjd och stolt. Men i ett av samtalen hade hans mor avslöjat sin barndomsdröm.

"Jag ville aldrig bli en bondmora", sa hon syrligt, "min önskan var att bli soldat men det fick jag inte bli för min pappa."

"Men då måste du väl förstå att du inte kan tvinga mig att bli polis" hade Jonas sagt då, "du om någon borde väl veta hur det är att tvingas att göra något man inte vill."

Då hade mamma skrattat. Sen log hon så det nådde upp till hennes ögon som glittrade.

"Min far ville inte att jag skulle bli bondmora" sa hon, "han ville att jag skulle bli sekreterare."

"Du ser", sa Jonas med ett flin, "då är det nog bättre att vara sin egen bonde."

Jonas klev in i ladugården och såg till att allt var rent och snyggt och att djuren hade rent vatten och mat. Hans söner hade jobbat på som små proffs. Han hade aldrig tvingat dem att hjälpa till på gården. Men de var som han hade varit, en som älskade livet bland djuren. Fast nu stod de utanför på ängen och kikade på något med sina förstoringsglas och tjattrade glatt med varandra.

Jonas kände en närvaro för att sen känna hur någon ställde sig bredvid och lade armen runt hans midja. Han vred på huvudet och såg på sin vackra fru Katarina. Visserligen hade hon lagt på sig lite vikt och hennes ansikte hade blivit rynkigare, men det gjorde henne bara än mer vackrare tyckte han.

"Undrar vad grabbarna hittat?" sa han och lutade sitt huvud mot sin frus huvud och lade sen armen över hennes axlar och drog henne intill sig.

"Ja säg det" sa Katarina med en drömmande röst, "var du lika nyfiken med ditt förstoringsglas?"

"Oja", sa Jonas med ett skratt, "det var kärleken till allt liv som gjorde att jag ville bli bonde."

"Då kommer pojkarna gå i dina fotspår", sa Katarina och tog ett kliv åt sidan, "vad säg som att gå in och ta en kopp kaffe."

"Låter som en bra idé", sa Jonas och vände sig mot pojkarna, "vill ni ha fika grabbar?"

"Ja" skrek de i kör och sprang upp mot boningshuset.

Efter dem gick Jonas och Katarina sida vid sida med armarna om varandra och med ett varsitt leende på läpparna. De hade det trots allt bra där på den lilla gården utanför Ängelholm.

Det var det jag hade att bjuda på. Tack för att ni tog er tid att läsa. Han en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Och ta hand om er.