Historien om Johanna - Övning T20

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 3 sen 2.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? I en förtrollad trädgård.

Vad har min person med sig? En karta.

Vilken hemlighet bär min person på? Jag har inte varit ute på sju år.

Jag döper min karaktär till Johanna som är 32 år gammal och kommer från Uppsala.

Här kommer den sanna historien om Johanna och hur hon för första gången träffade syskonen Tilde och Sam.

Men för ett år sedan var syskonen Tilde och Sam med sina föräldrar och hälsade på en barnlöst par strax utanför Uppsala. Det dröjde inte länge förrän syskonen blev uttråkade. En dag bestämde de sig för att utforska trädgården. De följde en överväxt mur. Den var täckt med ett tjockt lager vildvin.

Med så försvann Sam. Tilde snodde runt och såg sig omkring. Men ingenstans såg hon sin bror.

"Sam" sa hon med orolig röst, "det är inte roligt ... kom fram."

"Jag är här", fnittrade Sam dämpat.

"Vart?" Tilde försökte lokalisera Sams skratt.

Då såg hon hur något rörde sig inne bland vildvinen. Hon trängde sig in och där stod Sam och log med hela ansiktet.

"Jag har hittat något" sa han och pekade mot en trädörr, "titta."

Tilde trängde sig fram till dörren och kände på handtaget. Men den var låst.

"Prova och vrid om nyckeln" sa Sam med glädjedarr i rösten.

Tilde tog tag i nyckeln med darriga fingrar och vred om tills hon hörde ett klick. Hon tryckte ner handtaget och dörren öppnades tyst. De båda barnen stack in huvudet genom dörren, men där var inget mörkt rum som de trodde att de skulle få se, utan en prunkande trädgård. Barnen klev in på en grusad gång. De såg på blommande rabatter, härligt klippta häckar och buskar. Där fanns också några träd som stod i full blom. De drog in andan i full beundran. Men när de kom längst in i trädgården såg de en ung flicka i deras egen ålder sitta på en bänk. Hon satt och tittade i ett stort pappersark som hon höll ut framför sig med båda händerna.

Barnen gick fram till flickan som lade ner pappersarken i knät och såg upp på dem men näst intill chokade blick. Hon öppnade munnen men sa inget.

"Hej", sa Tilde och log när flickan förvånad tittar upp mot dem, "jag heter Tilde och det här är min bror Sam ... vad heter du?"

"Johanna", sa hon andlöst, "var kommer ni ifrån? Hur hittade ni hit?"

"Vi gick genom dörren i muren" sa sam och pekade.

"Kan ni visa mig den vägen?" Johanna knycklade ihop pappersarken hon hade i handen. "Den här kartan har inte hjälpt mig ett dugg."

"Jo visst." sa Sam tveksamt, "men hur kom du hit?"

"Mamma och pappa satte mig här för att skydda mig mot den grymma världen."

"Jo världen kan vara grym." Tilde nickade. "Men det måste ändå vara bättre att vara därute än instängd här ... hur länga har du suttit här?"

"Jag har nog inte varit ute på sju år."

"Sju år" utbrast Sam, "det är ju en evighet."

"Kan ju bero på att det är typ två tredjedelar av ditt liv" sa Tilde näsvist och vände sig sedan mot Johanna med ett leende, "hur gammal är du?"

"Tolv år", sa Johanna, "och ni?"

"Jag är fjorton", sa Tilde och buttade retsamt till Sam, "och den här snorisen är elva." Sen blev hon allvarlig igen, "men jag förstår inte varför du måste skyddas, du känns som vem som helst."

Johanna pekade ner på sin ena fot. "Jag har klumpfot så jag kan inte gå som andra."

Syskonen såg ner på hennes fot. Och ja den var konstig.

"Men det är väl ingen anledning att hålla dig inlåst här." Tilde såg sig om. "Vart sover du på natten."

"Kom så ska jag visa er", sa Johanna och reste på sig. Hon gick med haltande steg ännu längre in i trädgården tills de kom till ett skjul. När de klev in var det som att kliva ini en sagovärld. Där fanns en säng med sänghimmel. Hyllor med dockor. Lådor med leksaker och rader med böcker.

"Det här är ju underbart", utbrast Tilde vars ögon glittrade, "du har allt en flicka kan önska sig."

"Förutom frihet", sa Johanna med dämpad röst, "jag har ingen frihet."

"Då ska vi ge dig det", sa Sam bestämt och tog Johanna i handen.

Sakta tog de sig genom trädgården och fram till dörren. Tilde öppnade den och så trängde de sig igenom vildvinen. Och där möttes de av sina föräldrar som såg arga ut. Men när Johanna kom ut efter dem såg de istället chockade ut. Tilde och Sams föräldrar vände sig mot Johannas föräldrar.

"Vi kan förklara" sa Johannas pappa, "vi ville bara..."

"Hon har klumpfot" utbrast Tilde, "hon är inte pestsmittad."

"Ja hur kan nu ha låst in henne så länge" skrek Sam så rösten gick upp i falsett, "det är inte rättvist."

"Men Johanna" sa hennes mamma och satte sig ner på huk framför sin dotter, "de kommer att reta dig. Snälla gå in igen, det är det bästa för dig."

"Jag tror inte jag hör rätt?" Tilde och Sams pappa var arg, det syntes på att ådrorna pulserade i pannan och ända ner på halsen. "Har ni frihetsberövat ert eget barn?"

Det som hände sedan är inte värt att ta med här. Det uppstod bråk. Polisen dök upp och började medla. Det betydde att Johanna inte behövde låsas in mer. Det var polisens krav om de inte ville bli inlåsta själva. Föräldrarna accepterade motvilligt att Johanna skulle börja skolan. Vara ute bland andra barn och riskera mobbning. Men Tilde lovade att se efter henne. Det lovade Sam med. De skulle trots allt gå på samma skola.

Men trädgården då kanske ni tänker. Den ville Johanna fortsätta sköta som hon gjort sen hon var fem år. Man klippte upp ett hål i vildvinen och tog bort dörren. Och varje gång som Tilde och Sam hälsade på var det där de lekte. I skjulet som agerade lekstuga då Johanna fått ett sovrum inne i huset bredvid sina föräldrar.

Slut.

Det var det jag hade att bjuda på. Tack för att ni tog er tid att läsa. Han en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Och ta hand om er.