Historien om Folke - Övning T21

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 1 sen 1.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? I ett höghus.

Vad har min person med sig? En bukett med blommor.

Vilken hemlighet bär min person på? Mitt andra namn är Hubert.

Jag döper min karaktär till Folke som är 11 år gammal och kommer från Stockholm.

Här kommer den sanna historien om Folke. Han bodde med sin mamma och sina två äldre systrar på femte våningen på Lilla Essingen. Han pappa försvann strax efter att han föddes och ingen har sett till han sen dess. Det har såklart påverkat Folke. Hans pappa hade inte valt att försvinna, hade hans mamma sagt varje gång han kände ilska mot sin frånvarande pappa.

Han äldre systrar som var femton och sjutton år gamla retade honom varje gång han blev ledsen över att han inte hade en pappa. Till slut började Folke bara gå undan när han kände sig ledsen. En dag hade han gått ner och satt sig på en bänk utanför huset när en ung tjej runt tjugo år satte sig ner bredvid honom.

"Varför är du så ledsen", sa hon och lade armen över hans axlar och drog han intill sig, "du kan berätta för mig om du vill."

Folke hade sett upp på tjejen vars ansikte log trots att munnen inte visade på det. Det strålade nästan godhet kring henne så han vräkte ur sig all ilska, sorg och saknad om sin far. Då berättade hon att hennes pappa hade dött i en bilolycka när hon bara var fyra år så hon kunde relatera.

Sen den dagen träffade de på varandra varje dag ute på bänken. Pratade med varandra om allt möjligt. Folke kände verkligen att han funnit en vän. Men han sa inget om Elsa, som den unga kvinnan hette, till sin mamma eller till sina systrar. Det var hans hemlighet att bevara. Och han tyckte det kändes spännande.

En dag kom Folke på att han skulle verkligen uppvakta Elsa. Visa att han verkligen tyckte om henne så han frågade mamma hur man uppvaktar någon man tycker om.

"Man ger dem en stor bukett med rosor", sa mamma och log, "har du skaffat din en fästmö?"

Folke skakade på huvudet. "Jag var bara nyfiken."

Efter det hade Folke tagit på sig sin vita skjorta och svarta kostym. På fötterna satte han sina finaste sneakers. Sen tog han sina sparpengar och gick och köpte en bukett med tjugo rosor. Sen gick han och plingade på hos Elsa som bodde på bottenvåningen i grannhuset. Genast öppnades dörren av en ung kille i en svart t-shirt och slitna jeans. Folke observerade också att han hade håliga strumpor.

"Hej jag söker Elsa", sa Folke högtidligt bakom rosbuketten.

"Kom in" sa killen och klev åt sidan. "Elsa", ropade han in mot lägenheten, "du har besök ... det är den lilla killen."

"Lilla killen", muttrade Folke, "jag är inte någon liten kille, jag heter Folke."

"Förlåt", sa killen och flinade, "Folke."

Folke nickade.

"Gå in i köket du", sa killen och pekade, "Elsa håller på att fixa fika. Det vill du väl ha."

Folke nickade igen.

Sen gick han ut i köket där Elsa vände sig om med ett leende. Sen slog hon sig för munnen i chock. Folke klev fram och sträckte fram buketten.

"Är de till mig?" sa hon med tunn röst.

"Ja" sa Folke och sträckte fram buketten lite till.

Elsa tog emot buketten som hon satte i en vas som hon ställde fram på bordet. Sedan hon vände sig mot killen som stod i dörren.

"Där du Oliver", sa hon med en sarkastisk ton, tror minsann du har ett och annat att lära av lille Folke ... snygga kläder och köpa blommor." Elsa vände sig mot Folke med ett brett leende. "Du är en sådan fin kille, om du bara varit lite äldre."

"Pff", sa Oliver och gick och satte sig vid köksbordet.

Folke kände sig en smula besviken och kanske lite arg på att Elsa var tillsammans med Oliver. Samtidigt verkade han schysst.

"Vad är Oliver för ett namn", muttrade han under lugg, "det är väl inget namn."

"Ja säg det", sa Oliver och skrattade avslappnat, "men det är bra mycket bättre än mitt andra namn som är Hubert."

Folke kunde inte låta bli än att börja skratta. Det var ett förlösande skratt och han kände genast att han nog ändå gillade den där Oliver. Han var inte bara schysst, han var rolig med.

"Seså sätt dig." Oliver gestikulerade mot platsen mitt emot. "Så ska du och jag få fika av Elsa."

Folke satte sig ner vid bordet. Det dröjde inte länge förrän han satt med ett fat med kakor och en mugg varm O'boy. Oliver fick detsamma medan Elsa tog sig en kopp kaffe. Sen satt de och pratade om allt möjligt. Med ens inser Folke att han inte bara han Elsa som vän utan även Oliver. Folke känner efter igen vad det var han kände för Elsa och kunde bara komma fram till att han tyckte så mycket om henne för att hon lyssnat på honom. Samtidigt förstod han att mamma var tvungen att jobba hårt för att han och hans systrar skulle han någonstans att bo, mat att äta, kläder och leksaker. Elsa hade Oliver som stöd och trots att han inte hade klädsmak så var han riktigt rolig. Folke trivdes. Dessutom var O'boyen mycket godare än den mamma bjöd på.

"Hemligheten är kakao, socker och lite vanilj", sa Elsa som om hon hade läst han tankar.

Folke log brett och drack sen en ljuvlig klunk till.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er alla.