Historien om Signe - Övning T22

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 6 sen 4.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? I en förtrollad trädgård.

Vad har min person med sig? En karta.

Vilken hemlighet bär min person på? Jag är kär i min tandläkare.

Jag döper min karaktär till Signe som är 64 år gammal och kommer från Göteborg.

Här kommer den sanna historien om Signe och hennes två barnbarn Anna fjorton år och Fia tolv år. Signe som fyller sextiofyra år bodde sen ett par år tillbaka bott på ett demensboende efter att hennes tio år äldre man gått bort i hjärtinfarkt. Men det som orsakat demensen för Signe hade varit en stroke hon fått för fem år sedan. Det var som om den skadade hjärnan så svårt att minnena sakta suddades bort.

Men när Tor, Anna och Fias morfar gått bort, hade de insisterat på att deras mormor kunde bo hos dem, de hade trots allt plats. Men deras mamma, Signes dotter, hade fräst ifrån och sagt att hon inte hade tid att ta springa efter en förvirrad människa. Anna och Fia tyckte hon var grym. De blev ännu argare den här dagen då deras mamma inte hade tid att hälsa på Signe på sin födelsedag.

Anna och Fia gick och köpte mormors favoritchoklad och en stor bukett med rosa rosor. När de kom till demensboendet hänvisades de till trädgården. Där satt deras mormor på en bänk och såg sig finurligt omkring. Anna och Fia gick fram.

"Grattis mormor", sa de i kör.

Anna räckte fram chokladasken och Fia räckte fram blommorna. Mormor vända sakta blicken mot flickorna. Först förvånad och sen spred sig ett leende i hennes ansikte.

"Nämen", sa hon och slog ihop händerna, "vilka fina flickor ni är ... och ni har min favoritchoklad och favoritblommor. Tack så mycket."

Anna och Fia sneglade mot varandra, de visste att idag skulle inte mormor veta vilka de är. Men det spelade ingen roll bara hon var glad. Bara hon berättade sin historia igen.

"Ja vi hörde att du fyllde år", sa Fia. "Vi tänkte du ville fira den", sa Anna.

"Såklart", sa Signe och klappade bredvid sig på bänken, "slå er ner så ska jag berätta en historia."

Så fort flickorna satt sig ner på bänken och blivit bjudna på en varsin chokladpralin började Signe berätta om ett äventyr hon hade när hon var ung.

Signe hade hittat en karta på sin mormor och morfars vind. En skattkarta. Och varje sommar i flera år hade hon letat efter platsen där skatten skulle ligga gömd. Men så ett år när hon precis fyllt femton år satte hon sig ner och tittade på kartan igen. Hon vände och vred på den. Men så insåg hon att hon tittat på kartan från fel håll. Men end hade hon förstått. Men ny energi hade hon följt kartan. Efter en stund kom hon fram till en överväxt mur. Men på kartan visade det en dörr. När hon rotat i växtligheten hittade hon en gammaldags dörr. När hon öppnade den klev hon in i en igenväxt trädgård. Men man kunde se att den hade varit förtrollande vacker.

"Det var där som jag och Tor flyttade in efter vi gifte oss. Tor renoverade stugan och jag tog hand om trädgården", sa Signe med drömsk blick, "ni skulle ha sett den."

"Det har vi", sa Anna och log brett.

"Och du har rätt", sa Fia och nickade, "den trädgården var förtrollad."

"Ja och jag har kartan kvar än."

Signe tog upp en papperslapp som hon vecklade ut som hon stolt visade Anna och Fia. De hade sett kartan många gånger, men de ville inte såra sin mormor med att påpeka det.

"Snälla", sa Anna uppmuntrande, "berätta historien en gång till. "Ja den är lika magisk som din trädgård."

Och så bar det sig inte bättre än att Signa berättade historien om den förtrollande trädgården en gång till. Och Anna och Fia satt som förtrollade och lyssnade.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er alla.