Historien om Alma - Övning T24

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 5 sen 5.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? I en stor stad.

Vad har min person med sig? En sax.

Vilken hemlighet bär min person på? Jag har aldrig skrivit ett brev.

Jag döper min karaktär till Alma som är 55 år gammal och kommer från Stockholm.

Här kommer den sanna historien om Alma som bor i en etta på Medborgarplatsen i centrala Stockholm. Idag vankar hon av och an mellan köksfönstret och vardagsrumsfönstret med en liten sax i handen för att trimma alla sina blommor. Hon väntar med spänning på att det ska plinga på dörren. Det är så att hennes nioåriga barnbarn Alice ska komma och sova över.

Men bara en halvtimme senare sitter hon med Alice i det trånga köket och fikar. Alice berättar stolt över hur duktig hon är i skolan och såklart känner sig mormor Alma stolt.

Men då säger Alice, "mormor ... kan inte du berätta om din konstiga kompis igen?"

Då började Alma att berätta om när hon och hennes bror Tommy träffade på den lite udda Lotta. Hon hade lappade kläder, lustig frisyr och bodde i ett litet träslott. Och det spelade ingen roll när de hälsade på så var hennes föräldrar aldrig hemma. Dessutom envisades hon hela tiden med att kalla henne för Annika istället för Alma.

Alice satte sig tillrätta och såg upp på sin mormor med glittrande ögon.

"Jag minns speciellt en dag", började Alma och såg drömmande ut genom fönstret, "vi skulle på en marknad och handla godis ... jag och Tommy hade fått en varsin slant. Men Lotta hade massor med slantar i en väska."

"Slantar?" Alice ser frågande ut.

"Ja hon hade pengar i sin väska." Alma skrattade. "Men så fort vi kom till marknaden försvann Lotta. När vi hittade henne igen stod hon och uppträdde med att berätta historier om sin pappa sjörövaren."

"Men mormor", utbrast Alice, "det där är en Pippi-saga."

"Man skulle kunna tro det", sa Alma och log, "men den är sann ... jag och min bror kände denna flicka på riktigt. Problemet var att hon levde i sin egen fantasivärld."

"Fantasivärld?" Alice tittade uppfodrande på sin mormor med rynkade ögonbryn. "Vad menar du?"

"Att hon var sjuk ... till slut kom socialen och hämtade henne och satte henne i fosterhem." Alma suckade uppgivet. "Hennes föräldrar var aldrig hemma och lät henne klara sig mer eller mindre på egen hand. Precis som Pippi i böckerna."

"Vad hände med Lotta?"

"Jag vet inte ... ett par veckor senare fick jag ett brev som sa att hon nu bodde i en ny familj och hade det bra. Jag svarade på brevet, men sen har jag inte hört något mer."

"Vad tråkigt, hon verkade så rolig." Alice snörpte på munnen. "Trodde hon att hon var Pippi Långstrump på riktigt?"

"Ja kanske." Alma log mot Alice. "Det var nog ändå det som gjorde att hon överlevde ... hennes fantasi räddade henne."

"Vet du mormor", sa Alice och satte sig upp i stolen där hon satt, "jag har aldrig skrivit ett brev. Kan inte vi skriva ett brev tillsammans, du och jag, till Lotta och sen försöker leta reda på vart hon bor ... jag skulle vilja träffa henne."

"Vilken underbar idé Alice", sa Alma och log brett, "jag hämtar genast brevpapper och en penna."

Och så fick det bli. Alma satte sig ner med sitt barnbarn i köket där de knåpade ihop ett brev till den udda barndomsvännen. Medan de skrev skrattade de mycket, ibland suckade de uppgivet. Men för det mesta log de. Alma hade inte kunnat släppa tanken på Lotta och vad som hände med henne. Flickan som levde i sin egen lilla värld för att överleva. Dessutom, Pippikaraktären kanske kom naturligt då hon fick leva ensam i det där stora huset.

"Heter din bror verkligen Tommy?" sa Alice och såg fundersamt på sin mormor. "För du heter ju inte Annika?"

"Nej jag fick heta Alma", sa Alma och skrattade, "men min bror ... jo han heter Tommy. Men det är nog bara en slump."

"Jag önskade att jag fått namn efter en speciell karaktär." Alice rynkade pannan och suckade.

"Fast det har du ju", sa Alma upplysande, "Alice i underlandet ... om du vill kan det bli vår godnattsaga. Ja, om du vill?"

"Oja", utropade Alice och klappade händerna, "det vill jag."

Och så fick det bli. Den kvällen läste Annika Alice i underlandet för sitt barnbarn Alice.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er alla.