Den sanna historien om - Övning

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull...

*Media från Pixabay, redigerat i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 4 sen 2. Det gör karaktären 42 år.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? I ett höghus

Vad har min person med sig? Blommor

Vilken hemlighet bär min person på? Jag har inte varit ute på sju år.

Jag döper min karaktär till Lina. Hon är 42 år gammal och kommer från Malmö.

Det här är den sanna historien om Lina och hennes inrutade vardag. Hon hade samma rutin varje dag. Det hade hon gjort sen hon var trettiofem år då hon blev lämnad av sitt livs kärlek. Den dagen hade hennes liv kraschat och blev därmed långtidssjukskriven. Hon gick upp prick klockan åtta varje morgon. Åt sin frukost bestående av en kopp kaffe, en ostmacka och två hårdkokta ägg med kaviar på. Sen satte hon sig vid köksbordet, eller om det var bra väder ute på balkongen och löste korsord eller sudoku. Lunchen åt hon alltid klockan tolv. Alltid en omelett. Sen fixade hon med sina blommor. Hon hade fönstren fulla med blommande blommor som ständigt behövde hennes uppmärksamhet. Middagen åt hon alltid framför teven lagom till Rapport.

"Man måste hålla sig lite uppdaterad av vad som händer där ute" sa hon alltid till sig själv.

Den här morgonen började allt som vanligt trots att det inte var en vanlig dag. Klockan ringde klockan åtta. Hon klev upp och gjorde en kopp kaffe, en ostsmörgås och kokade sig två ägg. Hon satte sig vid köksbordet. Smuttade försiktigt på kaffet och såg ut över hamnens glittrande vatten. Hon tog en tugga av smörgåsen som hon tuggade noga. Varje tugga hon tog tuggade hon noga. Någon magvärk ville hon inte ha. Hon hade knappt diskat upp efter frukosten när det plingade på dörren. Lina tittade förvånat ut mot hallen.

"Vem kan det vara?" sa hon och gick med osäkra steg ut i hallen.

Hon öppnade dörren och där stod det en man som hade en stor blombukett i sina händer. På något vis verkade han bekant men Lina kunde inte placera honom. Han såg på henne och log osäkert. Sekunden efter slog det henne att det var ju...

"Men Lars vad gör du här?" utbrast hon, "du är nog den sista jag väntade mig."

"Jag kom hem igår och du fyller ju år å jag tänkte", sa han med sin godmodiga röst. Samma röst som hon älskade att sitta och lyssna på när han berättade om sina äventyr. "Grattis" fortsatte han leende och sträckte fram blombuketten.

"Åh tack" sa Lina som kände hur kinderna hettade, "men jag har inget att bjuda på."

"En slät kopp duger gott", sa han och klev in i hallen där han tog av sig skorna för att sen fortsätta in i vardagsrummet. "Du har fint här."

"Tack." Lina följde efter för att sen fortsätta ut i köket där hon satte blommorna i en vas. Sen ställde hon blommorna på bänken. "Det är ju snart lunch ... får jag bjuda på en omelett?"

"Oja", sa Lars och uppenbarade sig i köksdörren, "din goda omelett tackar man inte nej till."

De satte sig ner och åt en lunch tillsammans sittandes vid köksbordet. Utanför skränade måsarna och solen sken från en klarblå himmel. De pratade om gamla tider och vad som skulle kunnat vara. Lars erkände att han inte skulle ha lämnat henne ensam. Lina erkände att hon inte varit ute sen dess.

"Har du inte varit ute på sju år?" utbrast Lars, "det måste vi ändra på ... den här gången tänker jag inte lämna dig."

Lina såg skeptiskt på Lars och rynkade pannan. Kunde hon lite på det han sa och att han inte skulle bryta sina löften ännu en gång.

"Jag vet." Lars kinder rodnade. "Jag har sagt det förut så jag förstår att du inte litar på mig."

"Nej det gör jag inte", sa Lina med en hårdare ton än hon tänkt sig.

"Lina", sa Lars och tog Linas hand i sin, "ge mig en chans att bevisa mig. En sista chans."

Lina satt en stund och såg på Lars. Funderade på vad han just sagt. Skulle hon våga ta steget en gång till. Skulle hon våga riskera att bli sårad igen för vilken gång i ordningen.

"Vad har ändrat sig?"

"Att jag insett vilken idiot jag varit." Lars skrattade. "Ja och att min syster sagt det till mig nästan dagligen de senaste fem åren."

"Okej", sa Lina och sprack upp i ett leende och hytte sen med fingret i luften, "men om du bryter ditt löfte en gång till..."

"Det ska jag inte." Lars reste på sig. "Men det första vi ska göra är att gå på en promenad."

"Men disken", protesterade Lina och pekade mot bordet, "den diskar sig inte av sig självt."

"Den tar jag hand om när vi kommer tillbaka." Lars tog tag i Linas händer och drog upp henne på fötterna, "men först ska vi ta en mycket viktig promenad tillsammans ... du och jag som vi gjorde förr i tiden. Och kanske gå på café"

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Ta hand om er och om varandra.