Den sanna historien om - Övning

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull...

*Media från Pixabay, redigerat i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 2 sen 1. Det gör karaktären 21 år.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? I ett höghus

Vad har min person med sig? En karta

Vilken hemlighet bär min person på? Mitt andra namn är Hubert.

Jag döper min karaktär till Linus. Han är 21 år gammal och kommer från Gällivare.

Det här är den sanna historien om Linus och hans semester i Stockholm. En resa hans vänner rekommenderat. Det fanns så mycket att se i huvudstaden. Linus tog modet till sig, bokad en vecka på hotell och tog flyget ner. Självklart flög han. Hade han tagit bilen hade han fått köra non-stop i tretton timmar.

Så han kom fram blev han hänvisad till tåget in till stan. Han följde folkströmmen ner till tåget och såg sig omkring med stora ögon. Ögonen skulle sen bli ännu större när tåget susade in på stationen. Han vågade knappt kliva på för rädslan att tåget skulle stänga dörren när han var mitt i klivet och åka därifrån med honom hängandes utanför. Men han kom till sin lättnad ombord och fick en sittplats. Sen susade tåget iväg. Han förvånades över hur tyst det gick. Vart var det klassiska dunkandet som han upplevde när han som barn åkte tåg till med mormor till Kiruna. När han kom fram till T-centralen och han klev av så var det som att kliva av i ett annat land. Det var så mycket folk som gick åt alla tänkbara håll. Linus tog fram sin karta, men till hans besvikelse fanns inte tunnlarna med. Så med hjärtat i halsgropen trängde han sig fram genom folkmassan tills han hittade en uppgång.

Linus andades ut. Herregud han höll nästan på att få panik där nere. Han som aldrig upplevt sig klaustrofobisk fick en känsla av att det hade han nu. Han såg sig noga om vart han var och tog fram sin karta. Sen gick han efter den och fram till det hotell han skulle bo i under sin vistelse. Men det liksom alla andra hus kändes som om de räckte ända upp i molnen. Han visste att han bodde i ett höghus hemma i Gällivare. Men det här var som om de staplat flera hus på varandra.

Linus gick in till hotellreceptionen. Eller ja, han fick stå i kö i nästan en kvart innan han kom fram. När han stod där och väntade förundrades han över hur mycket människor det var överallt. Vart kom de ifrån? Alla var inte från Sverige såg han. Men visst, de kunde säkert vara trevliga ändå. Till slut kom han fram till en ung kvinna med uniform där det stod att hon hette Helen på en namnskylt. Hon såg på honom och log brett. Men hon sa inget.

"Jag har bokat rum", sa Linus och flackade nervöst med blicken.

"Hur var ditt namn?" sa Helen och vände sig mot en skärm.

"Linus", sa han och rynkade pannan.

"Vad heter du mer?" Hon såg på honom med tålmodig blick.

"Ja", började han, "mitt andranamn är Hubert..."

"Vad heter du i efternamn."

"Jaså jaha." Linus skrattade nervöst. "Du får ursäkta ... jag heter Larsson. Linus Hubert Larsson."

Kvinnan log. Sen knapprade hon på datorn innan hon vände sig mot Linus igen. Hon tog fram ett vitt kort och sträckte fram det mot honom.

"Du har rum 912 och..."

"Men hur många våningar har ni", utbrast Linus och såg sig om med stora ögon, "nog för att huset är högt, men..."

"Det ligger på våning nio." kvinnan skrattade. "Du tar bara hissen som ligger där borta så hittar du till ditt rum."

Linus sneglade bort mot hissen. Kände hur hjärtat klappade extra hårt.

"Ni har inte en karta? Jag kommer gå vilse." Linus svalde hårt. "Vad ska jag göra med det här kortet? Får jag ingen nyckel?"

"Det är nyckeln ... du trycker det bara mot läsaren på dörren", sa kvinnan och log roat, "och jag lovar att du behöver ingen karta. Hotellet är välskyltat."

"Okej", sa Linus nickade.

Han tog sitt kort och gick mot hissen. När han väl kom in i hissen tryckte han på 9-knappen. Dörrarna stängdes ljudlöst och susade iväg. Och det gick så fort att Linus knappt förstod att han var framme när hissdörren gick upp. Med trevande steg gick han ut på våningsplanet som låg många våningar över hans lägenhet i Gällivare. Där bodde han högt, men det här var dubbelt upp. Han följde skyltarna och hittade sitt rum. Men hjälp av kortet öppnade han dörren och klev in. Det första han såg var fönstren och dess utsikt. Där och då konstaterade han att vännerna haft rätt. I Stockholm fanns det mycket att uppleva. Saker han aldrig upplevt förut skulle han äntligen få vara en del av. Saker och ting som många tog för givet skulle för honom vara ett nytt äventyr.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Ta hand om er och om varandra.