Den sanna historien om - Övning

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull...

*Media från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 5 sen 4. Det gör karaktären 54 år.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? På en bondgård.

Vad har min person med sig? En sax.

Vilken hemlighet bär min person på? Jag har aldrig skrivit ett brev.

Jag döper min karaktär till Bengt . Han är 54 år gammal och kommer från Väse.

Det här är den sanna historien om Bengt som levde ett enkelt liv på sin bondgård strax utanför Väse vid de värmländska jordbruksmarkerna. I nästan hela sitt liv hade han stretat med sina kor, sina hästar och grisar. Han hade också odlat vete, raps och potatis. Sen tio år tillbaka bodde han ensam då hans fru tröttnat på att vara bondmora, tagit ut skilsmässa och flyttat till en ny karl i Karlstad.

Bengt hade tagit på sig sin rutiga flanellskjorta, sina gröna snickarbyxor, sina gröna gummistövlar och sin lantmannakeps som han alltid. Varför ändra ett vinnande koncept. Dessutom var det inget av djuren som brydde sig bara de fick sin mat.

Men den här dagen när han skulle gå och släppa ut sina djur för dagens bete så hände något han aldrig kunnat räkna med. Han stod där och såg på när kossorna skuttade runt som om de inte varit utsläppta på ett halvår. Han log för sig själv och kände att han faktiskt njöt. Han hade inte velat byta ut sitt liv mot något annat. Det var det han sagt när hans fördetta fru tiggt och bett om att de kunde flytta in till stan och leva som normala människor.

"Pff" sa han för sig själv, "vad är normalt egentligen?"

Han rättade till saxen han hade i bakfickan och vände sig om för att gå in när han ser en kvinna. Hon bara står där och tittar på honom. På något vis såg hon bekant ut, men han kunde inte sätta fingret på vart han sett henne förut. Hon hade långt brunt hår uppsatt i en toft. På sig hade hon en lång pepitarutig kappa och på fötterna hade hon gummistövlar som om hon var van de leriga backarna som kan bli på en bondgård. Bengt klev fram till henne och log brett.

"Kan jag hjälpa till med något?" sa han så serviceinriktat han kunde och körde ner händerna i byxfickorna.

"Får jag se mig omkring", sa kvinnan med len röst, "det var längesedan jag var här."

"Ursäkta?" Bengt vägde fram och tillbaka på fötterna. "Vem är du? du ser inte så gammal ut?"

"Jag är äldre än man kan tro." Kvinnan sträckte fram sin hand i en hälsning. "Hej, Vera."

Bengt besvarade tveksamt hälsningen.

"Det hette min mor med", sa han, "hon gick bort för ett år sedan."

"Jag vet", sa Vera och log på ett sätt som man ler mot någon som sörjer.

"Kände du henne?" Bengt höjde ögonbrynen. "Jag visste inte att..."

"Ja man kan säga att jag kände henne bäst av alla."

"Märkligt att jag aldrig träffat dig förut?"

"Är du säker på det?" sa Vera och stoppade händerna i fickorna på sin kappa.

"Det är något bekant med..." Beng hejdade sig och såg forskande på kvinnan som stod där framför honom.

"Nej nu ska jag lämna dig ifred", sa hon och log brett, "jag ville bara se om du hade det bra."

"Jaha okej?" Bengt kliade sig under kepsen. "Tack för besöket då."

Vera började gå sin väg. Sen ände hon sig om.

"Glöm inte att skriva brev till din syster."

"Jag har aldrig skrivit ett brev", ropade Bengt efter henne.

"Då är det på tiden" sa hon. Sen försvann hon ut på vägen och in bakom ladan.

Bengt kliade sig under kepsen. Han kunde inte begripa vem denna kvinna var.

Han fortsatte in i huset och ut i köket där han försåg sig med en ostsmörgås och en kopp kaffe. Men när han satt där vid köksbordet sneglade han upp på en gammal svartvit fototavla som hängde där på köksväggen. Då håll han nästan att sätta kaffet i halsen. För där på fotot stod kvinnan som nyss varit på han gård. Hon stod där bredvid hans far. Hon hade inte bara haft samma namn, det hade varit hon. Det hade varit hans mor.

"Men hur är det möjligt?" sa han till sig själv.

Då kom han att tänka på en händelse när hans lillasyster varit sjuk som tioåring låg inlagd på sjukhus. Hans mor hade bett honom att han skriva ett brev till sin syster, men han gjorde det aldrig. Men ens tog han fram blocket och en penna. Sen började han skriva 'Kära syster. Nu kommer brevet jag borde ha skrivit för fyrtio år sedan.'

Det var det jag hade att bjuda på idag. Hoppas ni gillade min kortnovell med en övernaturlig tvist. Tack i alla fall för att ni tog er tid att läsa. Dela gärna. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er och om varandra.