Den sanna historien om - Övning

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull...

*Media från Pixabay, redigerad i Gimp och i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 4 sen 4. Det gör karaktären 44 år.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? I en "stor" stad.

Vad har min person med sig? En trasig mobiltelefon.

Vilken hemlighet bär min person på? Jag är kär i min tandläkare.

Jag döper min karaktär till Lena. Hon är 44 år gammal och kommer från Gävle.

Det här är den sanna historien om Lena Lindkvist. Hon föddes för fyrtiofyra år sedan i Gävle. Hon bodde i en liten trea på Staketgatan med utsikt över Gävles stolthet, den gamla teatern. Men till hennes besvikelse skulle den gula pärlan målas om i så trista färger som grå och grönt. Hon kunde inte förstå varför den inte fick fortsätta vara gul när den ändå varit gul allra längst.

Men den här dagen hade Lena tid hos tandläkaren. Många människor brukade normalt inte tycka om att gå till tandläkaren. Viss var till och med rädda för att gå till det de kallade rena tortyren. Men när det kommer till Lena så längtade hon. Hon tillhörde dessutom de patienter som tandläkaren kunde kallat trogen kund. Hon gick minst varje halvår och ibland oftare. Hon gick dit fast hon inte egentligen behövde.

Hennes vänner tyckte att hon var en märklig människa. Inte bara för att hon valde att gå till tandläkaren så ofta utan för att hon valde att bo själv. Det var inte det att hon var ful eller hade konstiga saker för sig. Nej hon var en snygg kvinna med bra karriär inom detaljhandeln. Hon var alltid sprudlande glad och positiv. Hennes väninnor var så avundsjuka på henne för varje gång de gick ut fick hon alltid en rad kavaljerer i hälarna. Men hon nobbade dem en efter en.

Lena gick upp som vanligt och klädde på sig. Hon satte på sig sina snygga jeans som satt som gjutna och ett snyggt linne med urringning. Sen valde hon sina högklackade sandaler. Eller korkflottar som hon kallade dem. Hon gick vägen ner mot tandläkarmottagningen med väskan nonchalant slängd över axeln. Kände hur kände pirret i magen spred sig i hela kroppen. Hela hennes ansikte sken som en sol oc ingen hade kunnat gissa sig till att hon var på väg att ta bort tandsten. Det var då det hände. Och det gick så fort att hon inte hann att reagera. Plötsligt dyker det upp en ung man bakom henne. Och han rycker åt sig hennes handväska och springer sin väg. Lena i sin tur tappade balansen totalt och for i backen.

När Lena slår upp ögonen står det flera personer och tittar på henne med stora ögon. Med stor möda sätter hon sig upp. Känner bekymrat i byxfickan efter sin mobil, men den är trasig. Hela skärmen är spräckt i tusen skärvor. Lena suckar.

"Hur gick det?" sa en bekymrad röst.

Lena tittar upp och möter en mans vänliga ögon. "Jo bra tror jag" sa hon och höll upp sin mobil, "men telefonen gick sönder."

"Den går att laga" sa mannen och hjälpte henne upp på fötterna, "vore värre om du var trasig."

"Tack det var snällt sagt", sa Lena och log stelt, "men nu måsta jag gå för jag har en tid hos tandläkaren."

"Låt mig eskortera dig dit", sa mannen och sträckte ut sin arm, "den killen som snodde din väska var brutal ... hade du något värdefullt i den?"

Lena log. Sen skakade hon på huvudet. "Inte ens väskan är värd något då det är en billig kopia."

Mannen hjälpte henne ända in till tandläkarmottagningens väntrum. Han förklarade dessutom för de i receptionen vad hon råkat ut för innan han lämnade henne.

Lena ropades in och fick gå in och sätta sig hos den tandläkare hon gått hos i snart fem år. Hon kände hur kinderna rodnade så fort han såg på henne och log.

"Hej Lena så kul att se dig" sa han, "det var lite tandsten vi skulle ta idag va?"

Lena nickade. Sen började tandläkaren dra tandsten medan han ställde de vanliga vardagliga frågorna. Lena försökte svara så gott hon kunde. Men när allt var klar och hon var på väg att gå så tog hon mod till sig.

"Du har inte lust att gå och ta en fika någon gång", sa hon och log brett, "Vore kula att prata om något annat än mina tänder."

Tandläkaren såg upp på henne med en min som hon inte kunde tolka på något annat sätt än med avsmak. Att han var singel var ingen hemlighet då han berättat varje gång att han längtade efter en flickvän att dela sitt liv med. Lena hade tagit detta som en hint såklart.

"Nej jag vill inte gå ut med någon som dig", sa tandläkaren och rynkade ihop ansiktet.

"Vad menar du med det?" Lena stod som fastfrusen i dörren.

"Finns ingen snällt sätt att säga det på ... men jag går inte ut med slampor."

Lena blev så chockad att hon inte fann något svar. Med gråten i halsen vände hon om och lämnade tandläkarmottagningen utan att boka en ny tid. Hon kände sig så arg att hon ville skrika rakt ut vilket svin han var. Den bilden hon haft om den mannen var som bortsuddat på en sekund. Men så fort hon kom ut stod mannen som eskorterat henne där och höll upp hennes väska.

"Är den din?" sa han och log.

Lena nickade. Med ens kände hon något hon inte känt på länge. Hur ett lugn spred sig i kroppen. Sen ett leende i ansiktet.

"Vart hittade du den?"

"Den låg längre ner på vägen", sa han, "jag samlade ihop sakerna han kastat ut."

"Tack så mycket" sa Lena och tog emot sin väska, "du har inte lust att gå och ta en fika."

"Absolut."

"Förresten vad heter du?" Lena såg nyfiket på mannen som på så kort tid väckt hennes nyfikenhet.

"Lars. Lars Jonsson"

"Och du?"

"Lena Lindkvist."

"Fint."

Lena skakade på huvudet. "Så vad jobbar du med?"

"Jag är tandläkare."

Lena började skratta. "Då kanske du kan bli min nya tandläkare?"

"Ja varför inte", sa Lars och log, "det skulle vara en ära att ta hand om dina fina tänder."

De började gå upp mot centrum sida vid sida med armarna i armkrok som om de aldrig gjort något annat. Och Lena började förstå att universum kastat till henne en curveball. Hon hade tittat åt fel tandläkare hela tiden

"Lena och Lars", mumlade hon för sig själv och kände hur ett nytt sorts pirr sakta vaknade, "det låter bra. Riktigt bra."

Det var det jag hade att bjuda på idag. Hoppas ni gillade min kortnovell med en övernaturlig tvist. Tack i alla fall för att ni tog er tid att läsa. Dela gärna. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er och om varandra.