Historien om Catrin - Övning T27

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 3 sen 3.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. På en ö...

2. I en stor stad...

3. Under en gran...

4. På en bondgård...

5. I ett höghus...

6. I en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. En baddräkt.

2. Ett förstoringsglas.

3. En trasig mobiltelefon.

4. En bukett blommor.

5. En sax.

6. En karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? På en ö.

Vad har min person med sig? Ett förstoringsglas.

Vilken hemlighet bär min person på? Min önskan är att bli soldat.

Jag döper min karaktär till Catrin som är 33 år gammal och kommer från Sandhamn.

Catrin greppade sin kaffekopp och gick ut och satte sig på sin inglasade altan och spanade ut över havet. Allt var så mycket lugnare nu ute på Sandhamn när alla turister åkt hem igen. Och även om Catrin älskade sommarens surr så älskade hon också höstens stillhet.

Hon drack en klunk av kaffet och kom osökt att tänka tillbaka första gången hon kom hit. Hon hade bara varit fem år. Hon och mamma hade bestämt efter att pappa stack att de skulle flytta ut till Sandhamn och bo hos mormor och morfar som hade ett hus där. Det var det huset hon satt i nu. Ett hus med många soliga minnen, men också några sorgliga. Som när mamma gick bort alldeles för tidigt i cancer. Men hon hade en bra uppväxt med mormor och morfar. De hade gjort allt för henne. Ibland undrade hon om de hade dåligt samvete för mamman bortgång och att de försökte kompensera.

Catrin log åt ett speciellt minne. Hon och bästa vännen Lars hade haft många roliga stunder på ön tillsammans. Hon minns speciellt ett när hon var nio år. Det var strax efter att mamma gått bort. Lars hade tydligen fått i uppdrag att muntra upp mig och därför tagit med mig, som hansa, på århundradets äventyr. En tidig lördag morgon hade Catrin vaknat av att någon kastat sten på sovrumsfönstret. När hon klev upp och tittade ut stod Lars där och vinkade att hon skulle komma ut. Så hon hade klätt på sig och smugit ner och ut.

"Kom så leker vi" sa han med ögon som glittrade av bus.

"Men klockan är ju bara fem på morgonen", sa jag ursäktande, "jag måste vänta tills mormor vaknar så jag jag berätta vart jag tar vägen."

"Men äh", sa Lars och grimaserade, "vi hinner vi tillbaka innan de vaknar och då behöver de inte veta att du varit borta."

"Okej" sa Catrin som tyckte det lät logiskt.

Lars hade tagit henne ner till stranden och sagt att de skulle leka soldat. Det var trots allt hans dröm, att en dag få bli soldat. Catrin däremot hade dragit fram sitt förstoringsglas hon alltid hade sin fick och sagt att hon ville leka detektiv. Och så fick det bli. Lars lekte att han var en soldat som behövd hjälp av Catrin som var detektiv. De skulle leta efter hans stulna medaljer. Men innan de hittade medaljerna blev de avbrutna av morfar som kom och ropade på dem att frukosten var klar. Såklart hade de inte smitit, mormor och morfar hade gjort upp med Lars att det var så han skulle göra för att få mig på andra tankar.

Men end avbröts Catrin tankar av smygande steg ut på altanen. När hon vred på huvudet stod mormor där och log.

"Kunde du inte sova?" sa hon och satte sig ner mitt emot, "tänker du på mamma?"

"Jag kom att tänka på Lars när han", Catrin gjorde citattecken i luften framför sig, "lurade mig att

smita utan att säga till er vart jag var. Bara för att få mina tankar på annat för en stund."

"Ja du skulle ha hört hur länga vi var tvungna at övertala honom att göra det." Mormor skrattade så hon studsade i rottingfåtöljen. Sen blev hon allvarlig igen. "Lars kom hem igår så du kanske borde gå över och ta med honom ut på ett äventyr."

"Ja kanske det", sa Catrin och vände blicken ut över havet, "det måste vara hemskt att förlora sin fru som han gjorde ... stannar han hemma för gott nu?"

"Det vet du bara om du går dit", sa mormor och spände ögonen i Catrin, "vad sägs om att du går nu. Nu är alltid den bästa tiden att göra något."

"Du har rätt", sa Catrin och reste på sig, "nu är det min tur att distrahera hans tanka för ett ögonblick. Att få honom att se att livet fortsätter oavsett vilka utmaningar det kastar till oss. Kunde han då, kan jag nu."

Mormor log brett och nickade. Sen vinkade hon att Catrin skulle skynda sig.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er alla.