Historien om Embla - Övning T25

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 3 sen 2.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? I en stor stad.

Vad har min person med sig? Ett förstoringsglas.

Vilken hemlighet bär min person på? Jag har aldrig skrivit ett brev.

Jag döper min karaktär Embla till som är 32 år gammal och kommer från Västerås.

Här kommer den sanna historien om Embla. Hon bodde i centrala Västerås i en liten etta. Hon var singel sen några åt tillbaka till skillnad från sina vänner som hade stadiga förhållanden barn. Men hennes tre väninnor tyckte alltid synd om henne eftersom hon alltid fick vara själv på parmiddagar. Att hon inte hade någon att dela livet med. Ingen att skaffa barn med. Embla fnyste egentligen åt det livet. Hon hade inga ambitioner att skaffa sig en pojkvän så hon kunde föröka sig. Hennes karriär inom mode var viktigare i nuläget.

Men så en dag fick Embla ett telefonsamtal som skulle förändra hela hennes liv. Det var förresten samma dag som hon fått vet att hon fått sparken efter att en kund klagat på hennes bemötande. Embla visste att hon var oskyldig och vem som satt dit henne. Det var Carla. Hon hade gjort det förut. När klagomålen kom in mot henne fick hon chefen att tro det var en annan som då fick sparken. Nu var det tydligen hennes tur att råka ut för Carlas behandling.

Men nu stod hon där med telefonen i handen och hörde på en överdrivet munter röst som sa att hon var en av de lyckliga som skulle få åka till Kreta och kanske träffa sitt dröms kärlek. Hon skulle bli en deltagare i Bachelor. Embla försökte förklara att det måste skett ett misstag. Men telefonrösten bara malde på hur bra det skulle bli. När samtalet var klar hade hon tackat ja. För vad skulle hon annans göra nu. Varför inte ta en eller två veckor semester. Så hon packade sina väskor, tog sig till Kreta och fick till sin fasa bo med sjutton andra kvinnor i ett hus.

"Borde ha sett på Bachelor", muttrade hon för sig själv, "då hade jag tackat nej direkt."

Embla trivdes inte med de andra kvinnorna. De kändes plastiga, falska och tråkiga. Varenda gång någon kom tillbaka efter en dejt med Emil, som ungkarlen hette, var de överdrivet glada för dens skull. De slängde sig med uttryck som "vad mysigt, va kul, så glad för din skull". Men Embla såg hur avundsjukan grodde och bubblade under deras polerade ytor och bakom deras falska leenden

Men veckorna gick och Embla fick en ny ros vid varje rosceremoni. Tjejernas avundsjuka mot henne började manifestera i ren mobbing. Dessutom började hon få känslor för Emil. Hon ville inte det eftersom hon hade andra planer. Men där stod hon i princip med byxorna nere.

Vis den sista dejten hade Emil tagit med henne på en promenad genom en mysig liten grekisk by. Emil köpte ett lustigt liten förstoringsglas åt henne.

"Här har du ett förstoringsglas", sa han med ett retsamt leende, "nu kan du studera mig lite närmre och ärligt se mina fel och brister."

Om Embla hade känslor innan så föll hon än mer av den kommentaren. Den kändes så äkta. Men Embla försökte stänga ner. Hon ville inte känna något. Och hon kom fram till att hon var nog mer rädd för att bli sårad, i synnerhet nu när det var så nära slutet. När hon kom tillbaka till huset efter dejten sa hon inte så mycket trots att de få tjejer som var kvar ställde massor med frågor.

Hon gick undan och satte sig ner och gjorde en sak hon aldrig gjort förut. Hon skrev ett brev till Emil som han skulle få om han inte valde att ge henne den sista rosen. Hon nästan spydde ur sig sina känslor. Och efteråt kändes det bättre. Det var som om hon kände sig reda att åka hem.

Men det blev inte så. För till Emblas stora förvåning var det hon som fick den sista rosen.

"Jag valde dig framförallt för att du är så äkta", avslutade han sitt tal med han och greppade Emblas båda händer, "det är därför som jag blev kär i dig."

Då valde Embla att ge honom brevet. Hon såg på honom när han läste det att det blänkte till i hans ögon. Efteråt gav han henne en kram oh en kyss och förklarade att han nu var helt säker på att han valt rätt. Att hon var helt magisk.

"Detsamma ... du har verkligen dragit undan mattan från under mina fötter", fick Embla till slut ur sig med hes röst, "men på ett bra sätt."

Nu framgår det inte av historien härom de levde lyckliga i resten av sitt liv. Däremot var de väldigt lyckliga när de reste hem till Sverige igen. Embla valde dessutom att säga upp sin lägenhet i Västerås och flyttade in hon Emil i Enköping. Och ett år senare var de föräldrar.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er alla.