Historien om Finn - Övning T29

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Sen när man man slagit med tärningen ska man skriva "den sanna historien om..." Du kan också göra övningen om du vill.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 5 sen 3.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. På en ö...

2. I en stor stad...

3. Under en gran...

4. På en bondgård...

5. I ett höghus...

6. I en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. En baddräkt.

2. Ett förstoringsglas.

3. En trasig mobiltelefon.

4. En bukett blommor.

5. En sax.

6. En karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? På en ö.

Vad har min person med sig? Ett förstoringsglas.

Vilken hemlighet bär min person på? En gång dödade jag en katt.

Jag döper min karaktär till Finn som är 53 år gammal och kommer från Mörbylånga.

Här kommer den sanna historien om Finn som trodde han hade gjort något oförlåtligt. Något så hemskt som att mörda med ett tungt vapen. I ett ögonblick innan han förstod vad som hänt trodde han att familjen, hans fru Eva-Britt och dottern Fiona, aldrig skulle förlåta honom igen. Han såg framför sig hur han fick packa det nödvändigaste och lämna deras hus. Ett hus som låg perfekt med utsikt över havet och skymt av fastlandet.

Den är dagen bestämde sig Finn för att slutade tidigare från sitt jobb i Färjestaden. Han hade jobbat hårt hela veckan och tyckte han förtjänade det. Dessutom fyllde hans detektivälskade dotter Fiona nio år och hon hade önskat sig ett förstoringsglas. Ett sådan som Sherlock Holmes hade. Och ett sådant hade han såklart införskaffat och det stoppade han nu i sin innerficka. Han gick glad ut till bilen visslandes på en munter melodi. En kvart senare svängde han in på sin hemmagata. Då såg han i ögonvrån hur en katt sprang rakt ut i vägen. Det hela gick så fort...

Han han se att det var deras älskade Sigge som var en ovanligt stor svart-grå-brunrandig bondkatt. Finn tyckte hans reaktionsförmåga var långsam när han i princip ställde sig på bromsen för att undvika en kollision. Sekunden efter hörde han ett hjärtskärande mjau. Och vist dunsade det till i bilen? Jo det gjorde det. Finn kände hur kallsvetten bröt ut i pannan, hur han översköljdes av illamående och ångest. Vad skulle han säga till sina döttrar.

"Jo det är så att Sigge har inte trafikvett så han..."

Det kan jag då rakt inte säga tänkte Finn och slog händerna i ratten av frustration.

"Jo jag råkade visst köra ihjäl Sigge men..."

Kan jag inte heller säga. Finn drog ett darrigt andetag. Kände att han ändå måste gå ut och titta efter och se hur illa skadad Sigge var. Tänk om han låg fastklämd och fortfarande levde.

"Åh hemska tanke" utbrast Finn högt för sig själv, "varför i helvete skulle jag sluta tidigare för."

Till slut tog Finn modet till sig och klev ut ur bilen. Han satte sig ner på huk och tittade in under bilen och förberedde sig å att få se köttfärs. Men där under bilen satt Sigge och hukade. När han fick syn på sin husse gick han fram och strök sig emot honom och kurrade. Finn själv blev så lättad att han bara lade sig på vägen bredvid bilen. Och där låg han i flera minuter medan Sigge gosade runt. Till slut reste han på sig, tog med Sigge i bilen och åkte de hundra meterna det var till sitt hem.

Väl hemma kände han sig lättare än någonsin. Han gav presenten till sin dotter som blev överlycklig och började genast att undersöka varje millimeter av trädgården med Sigge tätt i hälarna.

Han lade armen om sin fru och så stod de där och betraktade sin underbart underliga dotter Fiona.

"Vi kanske ska tänka på att ha Sigge i sele och koppel när han är ute i trädgården", sa Finn och sneglade mot sin fru.

"Men vad kommer det ifrån?" Eva-Britt höjde ögonbrynen och tittade på Finn med stora ögon. "Han är en katt och inte en hund."

"Jag tänkte ifall han kunde bli överkörd", sa Finn uppriktigt, "Du vet ju hur katter är. Och Fiona skulle inte klara av det."

"Ah du tänker så", sa Eva-Britt vars ansikte sprack upp i ett brett leende, " i så fall fixar jag en sele och ett långt koppel redan i morgon."

"Bra", sa Finn och andades lättat ut.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er alla.