Historien om Kitty - Övning T26

När jag gick på utbildningen "Mot professionell författare" köpte jag på mig boken "Skriv om och om igen" av Katarina Kuick & Ylva Karlsson. Sen har den i princip stått där i bokhyllan och gjort långnäsa åt mig. Förutom ett par gånger jag plockade upp boken för att göra ett försök, men kom på mig med att hitta något annat att göra istället. Men nu så tänkte jag i alla fall, några fredagar framöver, göra den så kallade första övningen i boken. För skojs skull... Och det här är sista inlägget innan min årliga semester. Hoppas få få se er igen om ett par veckor.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Den går ut på att med en tärning ska slå fram en karaktär. Och sen ska man när man slagit med tärningen skriva "den sanna historien om..." Och om du vill kan du också göra övningen.

Med hjälp av en tärning kan man trolla fram en karaktär. Börja med att ta fram ålder med att slå med tärningen två gånger, lägg siffrorna bredvid varandra. Jag fick först 6 sen 4.

Tärning röd. Vart bor din person:

1. på en ö...

2. i en stor stad...

3. under en gran...

4. på en bondgård...

5. i ett höghus...

6. i en förtrollad trädgård...

Tärning blå. Vad har din person med sig:

1. en baddräkt.

2. ett förstoringsglas.

3. en trasig mobiltelefon.

4. en bukett blommor.

5. en sax.

6. en karta.

Tärning grön. Din person bär på en hemlighet.

1. Jag har inte varit ute på sju år.

2. En gång dödade jag en katt.

3. Min önskan är att bli soldat.

4. Mitt andra namn är Hubert.

5. Jag är kär i min tandläkare.

6. Jag har aldrig skrivit ett brev.

Vart bor min person? På en bondgård.

Vad har min person med sig? En karta.

Vilken hemlighet bär min person på? Jag är kär i min tandläkare.

Jag döper min karaktär till Kitty som är 64 år gammal och kommer från Västerås.

Kitty Lind satt vid sitt köksbord och drack sitt eftermiddagskaffe och väntade på hennes barnbarn Embla skulle komma och spendera veckan med henne. Hon hade för bara några dagar sedan fått gått i pension i förtid. Hon fick det som val när företaget hon jobbat för sedan 1995 blev tvungna att dra ner på personal. De hade klarat av så mycket genom åren, till och med pandemin. Men när man trodde att man kommit i genom det värsta så kom verkligheten i fatt och Kitty tackade sitt företag för sin generositet och gick i pension. Det kändes bättre det än att någon ung hade fått gå som verkligen behövde jobbet.

Men så plingade det på dörren. När Kitty öppnade stod hennes femåriga barnbarn utanför med en fullpackad ryggsäck i händerna och ett stort leende i ansiktet.

"Vart är mamma och pappa", sa Kitty och såg ut i trappuppgången.

"De var sena", sa Kitty och släpade in ryggsäcken i hallen, "de var rädda att de skulle missa flyget."

"Då är allt som vanligt", sa Kitty och stängde ytterdörren som hon sen låste ordentligt, "så vad vill du göra ikväll?"

"Jag vill att du berättar en historia från när du var barn", sa Kitty och sträckte på sig. Sen nickade hon intensivt med huvudet för att förstärka det hon just sagt.

"Absolut", sa Kitty.

När de bäddat upp tältsängen inne i sovrummet satte de sig ner i vardagsrummet med en varsin kopp varm choklad.

"Varför döpte dina föräldrar dig till Kitty?" Embla tittade uppfodrande på sin mormor.

"Ja det var så att min mamma bodde i England som ung och där kom hon över böcker med Nancy Drew som hon blev så förtjust i att hon döpte mig efter huvudkaraktären."

"Men du heter ju Kitty", sa Embla och drack en klunk av sin varma choklad. Sen såg hon upp på sin mormor med stora frågande ögon.

Kitty skrattade. "Det var så när de översatte de böckerna till svenska så fick hon heta Kitty ... och det var den hon döpte mig efter."

"Hur var din mamma?" Embla satte sig närmre sin mormor som genast lade armen hon henne.

"Ja du vet ju att min pappa aldrig brydde sig om mig", sa Kitty drömmande, "han kanske inte ens fick reda på att jag fanns ... han var engelsman. Så är mamma blev gravid åkte hon hem och födde mig. När jag var fem år träffade hon en ny man och de fick fyra barn som är mina halvsyskon."

"Varför har inte jag fått träffa dem?" Embla plutade med underläppen, "eller vill de inte träffa mig?"

"De hade säkert velat träffa dig."

Kitty suckade av minnet när hon mindes hur hennes mamma och hennes nya man använde henne som barnpiga. Hur syskonen växte upp med att förakta henne trots att hon gjorde allt för dem. Gjorde allt det deras föräldrar inte hade tid med då de var tvungna att jobba. Efter att hon som tjugoåring flyttat hemifrån hade hon inte träffat dem igen, undantag för mammas begravning.

"Men de är bara så upptagna med sina liv." Kitty log åt sitt barnbarn. "De har nog inte tid."

"Jaha", sa Embla med en suck, "fast det vet du inte om du inte ringer och frågar."

"Sant", sa Kitty snopet, "det har du rätt i."

"Jag tycker vi ska ringa någon av dem nu." Embla sprang och hämtade sin mormors telefon. "Här sök efter deras telefonnummer. Det har jag sett pappa göra."

Kitty tog emot telefonen. Sökte efter sin yngsta lillebrors nummer. Sen drog hon nervöst efter andan och ringde. Efter några signaler svarade en mörk röst. Kitty presenterade sig med darrig röst. Först blev dt tyst i den andra änden. Sen bröt han ut i en kvittrande babbel. Kitty blev förvånad över att han verkade så glad. Och ja han ville genast träffas.

Dagen efter blev det fult hus hemma hon Kitty då alla hennes syskon med respektive kom och hälsade på. Embla stortrivdes med dem alla. Och när de fick reda på att hon låg bakom att Kitty hört av sig visade de henne stor tacksamhet. Sen berättade de historier från sin barndom för Embla som satt som ett ljus och lyssnade. Sen bad de alla om ursäkt att de fryst ut sin storasyster. Det var inte förrän de skaffade egna familjer som de förstod vad hon offrade för dem. Men då hade de alla varit för fega att höra av sig. Därför var de oändligt tacksamma för lilla Embla.

Men efter den dagen började de alla umgås igen. Till och med sin bonuspappa. Han bodde visserligen på ett hem men han hade blivit så glad att se henne. Sin fösta dotter, som han kallade henne. Och den kommande julen träffades de hon Kittys minsta bror i hans stora herrgårdsliknande hus. Firade en jul som de bara sett i de gamla engelska filmerna. Embla fick dessutom träffa alla sina nya släktingar. Några var till och men i hennes ålder.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Ta hand om er alla.