Hösten - Dikt

Idag tänkte jag bjuda på en dikt som kanske inte direkt rimmar med våren. Men jag har minne av när jag skrev den. Jag gick på 'Mot professionellt författarskap' och Helen Rådberg, som var en av lärarna, tog med oss på en utflykt till en gammalt fäbodliknande torp som låg på gångavstånd från skolan. Där satte hon oss ner och sa att vi skulle ta in omgivningen och sen skriva det första som dök upp i huvudet.

Denna dikt var den som kom från nästan ingenstans... det var nästan som om omgivningen sa åt mig att skriva ner dessa ord. Tänk att vår natur kan vara en sådan inspirationskälla när det kommer till att skriva poesi. Spelar ingen roll om det är ute på landet, i vildmarken eller mitt inne i en stad.

Hösten Förtrollande höst, med tissel-tassel i fäbod i en vildvuxen väntan. * Rasslande smärta, och solkindad stillsamhet i rogivande vind. * Ingenstans det bär, som doftsinnesdöd i mylla i förmulten glädje. -2010

Som ni kanske räknat ut skrevs denna dikt på hösten. Men som varje höst så förbereder sig växterna inför vinter och kyla med att tappa blad och vissna ner och så vidare. Trots det är hösten är en av de vackraste årstiden vi har. Den och våren när allt kommer tillbaka igen. Eller hur?

Men nu så får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa min dikt. Ta hand om er. Kram.