Karaktärens egen vilja - Övning 45

Ibland måste man som författare låta karaktärens önskan och deras egen vilja avgöra vilken väg karaktären ska ta framåt. Vad de ska göra härnäst. Vaddå? Vad menas med det. Karaktärens egen vilja? Det är väl ändå jag som författare som bestämmer vad karaktärerna ska göra. Det är väl jag som är eras egen vilja. Jag som är deras tankar, funderingar och ambition. Eller?

Kan det vara så att jag som författare skapar en karaktär med sina olika drag som i sin tur avgör hur den ska reagera i olika situationer. Att det i sin tur avgör deras väg framåt. Nåja, det är det jag ska lära mig idag.

För att låta karaktärens egen vilja avgöra kan vara direkt utmanande. Svårt. Karaktären kanske får för sig att göra saker som man inte vill att den ska göra. Fast lyckas man låta sin den bestämma sitt eget öde blir historien mer irrationell, svår att förutse och kanske mer spännande. Du själv kanske inte skulle göra en viss sak, men det gör karaktären. Till exempel: Du kanske lämnar in en upphittad plånbok till polisen, men det gör inte karaktären som tar pengarna och kastar resten i soporna.

Dina egna val kanske inte det karaktären skulle göra. För när vi som författare skriver våra historier måste vi låta karaktärerna bryta sig loss från vår egen person och låta dem göra lite som den vill, inte det vi själva skulle göra. Och i och med att man låter dem vara mer självständiga låter vi dem överraska oss alla. Det gör historien mer levande och spännande. Nu till dagens övning.

Övning: Gå emot läsarens förväntningar. Fortsätt på berättelsen - Prästen vände sig till mig. - Nå tager du denna Olivia Roberta Fransson att bli din maka och älska henne i nöd och lust.

Då makan fått namn så döper jag maken till Oliver Robert Karlsson. Prästen döper jag rätt och slätt till Perra Larsson.

Svar: Allt hade gått enligt planerna tänkte Oliver. Han hade kommit fram till kyrkan i god tid. Hunnit diskutera några saker med prästen Perra Larsson innan det var dags för gästerna att komma in i kyrkan och innan hans brud skulle gå upp för gången. Men trots det var Oliver nervös. Han fick hela tiden tänka på andningen. Men så fort gästerna började anlända kände han att det var ytterligare en sak han kunde stryka från listan, ytterligare en sak han slapp vara nervös över. Och när han sen hörde kyrkorgeln dåna ut bröllopsmarschen var det ännu en sak att stryka från nervöslistan. För in i kyrkan kom hon, hans vackra Olivia. Oliver kände hur hans ansikte stramade av ett leende. Hade det inte varit för öronen hade han nog tappat huvudet. Med ens kände han sig stoltare än en tupp.

Hela ceremonin gick bra ända tills de skulle säja ja till varandra. Prästen vände sig mot Oliver med ett leende och så nickade han uppmuntrande.

"Nå tager du denna Olivia Roberta Fransson till att bli din maka och älska henne i nöd och lust."

"Oja självklart", sa han och log mot Olivia.

Sen vände sig prästen mot Olivia med lika brett leende.

"Tager du denna Oliver Robert Karlsson till att bli din make och älska honom i nöd och..."

Prästen avbröt sig med en fnys och sa något otydligt.

Men det lät som... "Ursäkta mig men är ni syskon?" frustade Prästen i en hostattack.

"Vad håller du på med?" viskade Oliver i ena mungipan.

"Va?" Prästen vände sig mot Oliver med höjda ögonbryn.

"Ja vad sa du?" Oliver kände hur han började bli arg.

"Jag sa bara..." började prästen. Sen brast han ut i skratt. Då började också Olivia att skratta.

"Ingen idé att han säger något mer", sa Olivia och drog hastigt efter andan, "jag kommer ändå säja nej."

Oliver såg på Olivia med stora ögon. Sen hörde han hur hela kyrkan började skratta. Men sen blev det svart.

Efter en stund kände han hur någon klappade i hans ansikte och hur någon ropade hans namn. Han öppnade sakta sina ögon och såg upp i Olivias oroliga. Eller?

"Varför skrattade de åt mig. Åt oss?" Oliver försökte sätta sig upp. "Varför skrattade du?"

Han såg sig omkring och försökte svälja men hans mun var för torr. Men där stod alla upp i bänkarna och såg på honom med stora ögon. Några viskade sinns i mellan.

"Ingen har skrattat", sa Olivia och log illmarigt, "du svimmade precis när du skulle säja ja."

"Men ni skrattade ju allihopa eftersom..."

"Nej Oliver", sa Olivia lugnt, "nu har du inbillat dig."

"Det är lätt hänt", sa prästen Perra och tog tag i Olivers arm och hjälpte honom upp på fötterna.

Oliver såg sig runt omkring och insåg att nervositeten kanske kom ikapp till slut. Att han bara svimmat.

Efter det fortsatte ceremonin som den skulle. De sa ja till varandra och kunde sen gå ut tillsammans som man och hustru. Sen festade de med vänner och familj till långt in på natten. Men ända sen den dagen har Oliver inte kunnat släppa idén om att man skrattade. Att Olivia först sagt nej. Men Olivia nekade förstås till hela händelsen. Hon hade sagt ja och ingen hade skrattat. Ändå hade han en konstig känsla av att det faktiskt hade hänt. Det var inte heller första gången någon påpekat slumpen av att deras namn. Dessutom brukade Perra alltid skämta om den händelsen så fort de träffades.

Så det var dagens övning. Vet inte riktigt om jag fick till det. Men antar att Oliver var den som gjorde det oväntade. Fast frågan jag ställer mig och som vi inte får reda på... skrattade de verkligen?

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Tack alla ni som tog er tid att läsa, inte bara den här bloggen utan även de andra. Ta hand om er mina fina läsare. Kram till alla som vill och inte vill ha. Kram.