Marias tankar - Övning B1

Så dags för en ny övning... Och som barn hade författaren Cannie Möller en hemsydd gymnastikdräkt som hon avskydde. I sin bok Levande livet låter hon protagonisten spola ner den i toaletten för att bli av med den. Min uppgift är att jag ska göra som Cannie Möller och utgå från mitt liv. I en text kan man göra allt man inte vågade i verkligheten. Man kan hämnas på sina ovänner, triumfera över sina lärare och säga alla de där dräpande replikerna som man alltid kommer på för sent.

Bild: Framsidan av boken Skriv om och om igen, redigerad i Gimp och i Wix.

Jag tänker mig att jag ta mig an att skriva, inte bara om en episod, utan flera olika ur perspektivet som Maria, det vill säga i tredje person.

Marias tankar.

Det finns många saker som Maria, genom sin uppväxt, ville ändra på. Samtidigt hade hon inte blivit den hon är dag om det inte vore för alla dessa händelser. Fast ibland hade hon önskat att hon vågat säga ifrån när någon var elak eller när någon missuppfattade henne. Som den där gången i biblioteket i mellanstadiet när hon stod och pratade med en klasskamrat om ormar.

"Ja en glasögonorm orm", sa Maria och log brett mot sin väninna.

Då vände sig en annan klasskamrat om och spände ögonen i henne "man kallar inte folk glasögonorm." Hon pekade på en annan klasskamrat som nyss fått glasögon. "Det är elakt."

Där och då hade hon velat säga "Hon är väl för fan ingen orm, vi pratar ormar din lilla idiot."

Istället hade Maria bara varit tyst även om hjärnan kokade av ilska.

Maria önskade också att hon vågat ge igen på den där killen som alltid skulle slå till henne så for han passerade. Tänk om hon vågat sätta krokben så att han ramlade nedför trapporna. Och när läraren ifrågasatt hennes avsikter sagt att "jag gjorde ingenting, inte mitt fel att han är så klumpig."

Det bästa hade varit om alla hade skrattat åt hans klumpighet. Sedan hade han kanske tänkt till innan han slog igen.

Men många gånger hade Maria önskat att hon bara hade klarat av att bara vara för sig själv. Att hon inte hade brytt sig om mobbarna. Även om hoten och slagen till slut försvann, byttes de ut mot hån och utfrysning. Några hånade medan andra låtsades som om hon inte fanns. Tänk om hon bara omfamnat sin ensamhet och lagt energin på pluggandet så hade skolan kanske slutat bättre. Hon hade dessutom sluppit den energikrävande jakten på att vara någon som hon aldrig kunde bli.

I högstadiet fan en kille, han var en av nördarna och inte speciellt omtyckt han heller: Men hon minns hur han försökte skaffa sig poäng från de populära killarna med att vara taskig mot henne. Under flera månader sa hon inget till någon. Hon bara svalde hans elakheter och såg att han fick en och annan dunk av innekillarna. Till slut blev hon så less att hon började kalla honom för seglarskon eftersom det var det han hade på sina fötter, men också att hans ansikte påminde om en sko. Precis som Ingvar Carlsson fast långt innan han blev känd för svenska folket.

Givetvis, samma tjej som tidigare vände sig om och påpekade att det var fel att mobbas.

"Tror du inte jag vet hur det känns", hade Maria velat skrika henne i ansiktet, "När jag väl vågar säga mitt så är det så jävla viktigt för dig att säga ifrån ... till mig. Vart var du alla gånger jag blev mobbad? Jag vet. Du stod bredvid och höll tyst. Varenda jävla gång. Och det gör dig till en hycklare av rang."

Sen hade Maria velat gått därifrån men högt huvud. Istället höll hon bara tyst. Hon försökte inte ens försvara sig.

Slut.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Komihåg: Det här är inte på riktigt, däremot finns det en uns av inspiration långt ner i botten. Tack alla ni som läser. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Ta hand om er och om varandra.