Opålitliga berättare - Övning 15

Ni kanske märkte att det inte kom ut en blogg igår... det beror på att min dator låste sig och sen gick den inte att starta. När jag då rotade fram min gamla dator så var del på den med. Som tur var, var det inget större fel än att den kunde reparera sig själv. Men nu sitter jag här med min gamla dator och hoppas min nyare går att laga. Hur som helst, nu ät det fredag och dags för veckans övning.

(Gårdagens blogg utkommer istället nästa torsdag.)

Idag ska jag ta mig an den opålitliga berättaren. Den som i boken berättar sin eller någon annans historia. För om någon berättar en händelse från sitt liv för dig så tror du såklart på den personen, eller hur... men om du märker att berättaren i boken kanske inte riktigt håller sig till sanningen, inte spelar med öppna kort, så skapas en spricka mellan dig som läsare och berättaren.

Där och då skapas det dramaturgi, det vill säga spänning och drama och du vill givetvis läsa vidare för att se vart det leder. Dessutom finns det olika sorters opålitliga berättare. De som är opålitlig gentemot karaktärerna och de som är opålitliga gentemot läsaren. Sen finns det såklart olika grader på opålitlighet. Hur som helst... nu över till övningarna.

Övning a: Utifrån texten ska jag skriva inifrån en protagonist som ljuger för människorna i berättelsen men som är sann mot läsaren. Jag ska fortsätta på texten "Du kan lita på mig, sa jag till Zahra. Det verkade faktiskt som hon trodde på mig." Jag har valt att kalla berättaren för Katta.

Svar a: Jag tittar med stora ögon på Zahra som tittade på mig med en min jag inte riktigt kunde tolka. Samtidigt verkade det som hon trodde på min historia. Att mina föräldrar tillhörde en cirkus när jag var liten.

"Men du kan lite på mig", sa jag igen och nickade, "har jag någonsin ljugit ... för dig?"

För ett ögonblick tittade hon på mig med rynkad panna. Men ljusnade hon upp och log brett.

"Men Katta ... gud så spännande" sa hon till slut, " berätta mera. Kommer du ihåg något från den tiden? Eller? Säg att du gör det."

Jag nickade. "Trotsa att jag bara var fem år minns jag än idag lejonens rytande."

"Lejon?" Zahra tittade skeptiskt på mig. "Katta? talar du sanning nu?"

"Nja lejon och lejon", sa jag och log fåraktigt, " mer huskatter som min mamma tränade. Men de var stora, röda och lejonklippta och publiken älskade deras uppträdande."

"Jaså, jaha." Zahra skrattade men fortsatte sen lugnare. "Vad jobbade din pappa med då?"

" Han var cirkusdirektör", sa jag och sträckte på mig som om jag var stolt över min pappa.

"Du menar väl att han var cirkusens clown", sa Zahra och blinkade med ena ögat, "Katta ... du minns väl att jag träffat honom."

"Det där var orättvist", utbrast jag i låtsad ilska, "när cirkusen lades ner tog det knäcken på pappa och han började dricka. Det var därför mamma valde att skilja sig från honom."

"Förlåt mig det visste jag inte." Zarha klappade mig tröstande på armen.

" Nej du gjorde inte det va" sa jag och grimaserade för att dölja att jag höll på att brista ut i skratt, "men det är inte lätt att växa upp med en mamma som inte vill veta av en och en pappa som dränker sina sorger i sprit."

" Men är inte din pappa nykterist?"

"Jo nu ja."

Som jag nämnde innan denna övning så finns det flera olika typer av opålitliga berättare. En är att protagonisten är sann inför de andra karaktärerna, men ljuger för läsaren, eller ljuger för både och eller tvärtom, ljuger för karaktärerna men är sann mot läsaren. Som sagt det finns många olika grader och sätt att använda sig av en opålitlig berättare. Nu till nästa övning...

Övning b: Nu ska jag skriva om en protagonist som döljer något inför läsaren, samt inför människorna i berättelsen. Och jag ska utgå från texten "Vad har du i väskan? I väskan? Skulle jag sno något från ett museum? Hur kunde han beskylla mig för något liknade? Jag är ingen tjuv!"

Svar b: Visst jag stod där vid montern och tvekade men sen valde jag att gå vidare utan att göra något. Jag lovar. Ändå kom den där vakten springandes efter mig.

"Vad har du i väskan", skrek han ilsket. Jo han skrek det minns jag. Så han var högröd i ansiktet.

"I väskan?" sa jag med mycket förvånad röst, " i min väska?"

"Ja" sa mannen sammanbitet.

"Va? Skulle jag sno något från ett museum?" sa jag med hög irriterad röst, "jag är ingen tjuv."

"Snälla fröken jag såg att du stoppade ett föremål i väskan", sa han uppenbart arg, " så var en snäll flicka nu och visa mig vad du har i väskan."

"Jag behöver inte bevisa mig för dig", sa jag och tryckte in väskan under armen.

"Då får du komma med mig till mitt kontor", sa mannen och greppade min arm.

"Oh nej", tjöt jag så att alla hörde, "jag står inte ut med att bli sexuellt utnyttjad igen."

Mannen släppte genast min arm och tog ett steg tillbaka och tittade på mig med stora ögon.

"Men snälla fröken" sa han med tom röst.

Jag skakade upprört på huvudet. Sen vände jag mig om och gick med bestämda steg ut från museet. Eller ja, jag kanske småsprang.

Nåja, det var allt för idag. Hoppas ni hängde med på övningen och fann den intressant. Ha nu en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta hand om er nu. Karm till alla som vill och inte vill ha.