Protagonisten - Övning 1B

I en blogg för ett par veckor sedan utvecklade jag Carlos liv. Försökte, på mitt allra bästa sätt, göra så at ni läsare skulle känna för honom. Om jag lyckades? Jo, jag tycker nog det... ändå. Idag däremot tänkte jag ta mig an en annan protagonist. Ge henne den viktigaste byggstenen i skrivandets konst. Vad det nu är?

Nu jag tydligen gå vidare med den viktigaste byggstenen när det gäller skapandet av protagonister, nämligen varför läsaren ska vilja följa protagonisten. Emma i det här fallet. (Inte min Emma som är min protagonist, utan Hans Emma).

Nu finns det lite knep som man ka ta till och det är bland annat att protagonisten är indragen i något mot sin vilja, eller att protagonisten är den som vänder upp och ner på samhällets normer eller bara någon som ser världen ur en sarkastisk vinkel. Men också att han eller hon känner sig förföljd, kanske håller på att drunkna i arbete eller bara är rädd för höga höjder, hundar eller framrusande tåg.

För hur man än vänder och vrider på det vill man som författare att läsaren ska ta till sig protagonisten och känna för den, oavsett.

Övning 1: I meningen 'Emma var ensam på skolgården på rasterna, när skoldagen var slut gick hon hem utan kompisar' ska jag försöka göra så att ni läsare ska känna för henne.

Svar 1: Emma var alltid ensam på skolgården under rasterna. Man skulle nästan tro att hon tillhörde de mobbade barnen när man såg henne smyga ut på skolgården så fort klockan ringde till rast. Men det var hon inte. Hon valde att vara ensam eftersom hon inte var som de andra barnen.

Nu satt hon i en gunga och gungade långsamt fram och tillbaka. Sparkade nonchalant med fötterna i sanden. Observerade hur de andra barnen hoppade hage och hoppade hopprep. Hur några av pojkarna lekte krig i en skogsdunge. Då och då vände ett av barnen på huvudet och tittade åt hennes håll men hon låtsades som om hon inte såg. Själv förstod hon inte varför hon var tvungen att gå igenom lågstadiet för. Hon var så mycket smartare än sina jämnåriga klasskamrater. Varför skulle det svenska skolsystemet vara så stelbent för.

Just nu satt hon bara av lektionerna till lärarnas stora frustration. Men de ville inte förstå att det inte var en utmaning att lära sig hur bokstaven A såg ut när hon redan kunde läsa. Det var heller ingen utmaning att lära sig vad 2+2 är när hon till och med kunde gånger tabellen. Att hon kunde det mesta i svensk historia eller i vilka landskap alla Sveriges städer låg.

I början på skolåret hade barnen ständigt frågat hon inte ville leka med dem? Men hon hade bara svarat "Jag tycker inte det är kul, jag tycker om att läsa böcker." Efter det hade de låtit henne vara ifred. I alla fall för det mesta. Men då och då hände det att de andra barnen vände sig mot henne och bad om råd. Ställde frågor som vuxna borde ha svarat på men som barnen inte ville att de vuxna skulle få reda på.

Självklart hjälpte hon dem så gott hon kunde. Men oftast rådde hon dem att ändå gå till en vuxen och be om hjälp.

När skoldagen till slut var över så gick hon alltid hem ensam. I alla fall hade hon inte sällskap av de andra skolbarnen. Däremot visste hon att Peter och Stefan fanns någonstans i hennes närhet. Det gjorde de alltid när hon gick till och ifrån skolan eftersom deras jobb var att hon skulle komma hem igen. Det var så att hennes föräldrar var så oroliga att hon skulle bli kidnappad att de anställt två 'gorillor' att övervaka henne. Själv tyckte hon det var överdrivet. För vem var egentligen intresserad av henne?

Så var den övningen klar. Om den blev bra? Kommentera gärna vad ni tyckte. Men... det är fredag som sagt och jag sitter här alldeles ensam (undantag två katter som sover) och skriver denna blogg. Dessutom börjar magen kurra ordentligt efter frukost. Så jag kanske ska lägga ut detta inlägg ocg gå och fixa mig något att äta.

Nu får ni ha en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Tack för att ni tog er tid. Ta hand om er och sen om varandra.