Sa hon, sa han - Författare

När jag gick på utbildningen 'Mot professionellt författarskap' fick vi såklart lära oss att skriva dialog. Vi fick förmaningar om att inte överanvända oss av uttrycken 'sa hon eller sa han'. För om man överanvänder det blir det tjatigt, upprepande och rent av långtråkigt att läsa i längden. Och ja, det kan jag faktiskt hålla med om.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

När man skriver en bok bär man också tänka som om man är en läsare. För som man själv vill läsa en text, så ska man också skriva den.

Lättare sagt...

Jag har alltid kämpat med att få till naturliga dialoger när jag skriver. Att man har lagom med 'sa hon, sa han'. Men när läraren säger att man inte ska använda sig för mycket av ' sa hon, sa han' börjar man genast tänka på varianter. Varianter som kanske speglar en känsla. Till exempel: Fräste han, skrek hon, viskade han, muttrade hon, tjöt han, suckade hon, mullrade han och så vidare.

Frågan som jag ställde mig: Finns det några bra alternativ? Som läsare hade jag nog inte uppskattat för många olika varianter. Och mycket riktigt, vår lärare sa att man ska undvika dessa varianter, man ska istället gestalta. Alltså visa, inte berätta. Kan säga såhär, om jag hade svårt med konversation så har jag än svårare för att gestalta. Men det är en annan historia.

Förstår inte.

Men med tiden har jag ändå skurit ner mina 'sa han och sa hon' till bara några få undantag. Försökt gestalta fram den sinnesstämning de är i, men också låta deras ord avslöja deras humör. Det är rysligt svårt. Men också utmanande roligt. Men nu när jag sätter mig ner och läser andras böcker så finns det ett ord som kan störa mig mer än någonsin och det är ordet mullrade.

Jag kanske inte blir arg, men irritationen ligger där under ytan och knorrar i bakgrunden. Det förstör läsupplevelsen en smula just vid den meningen. För vad menas egentligen med 'mullrade han'? Dundrade han som åska eller? Var hans röst högljudd bara? Nej, det uttrycket ogillar jag skarpt. Känns så onödigt när man kanske borde gestalta röstläge som sinnesstämning.

Avslutningsvis.

I min värld mullrar åskan, jordskredet eller vattenfallet. Alltså naturfenomen. En människa som mullrar vet jag inte riktigt vad det ska föreställa. Överlägsen? Högljudd? Bestämd? Ilsken? Nåja, vem är jag att tala om hur andra ska skriva. Jag kan bara ha en åsikt, som är ännu en åsikt i bruset av åsikter.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa, Ha en fortsatt bra dag och ta hand om er.