Stanna i krisen - Övning 14

"Bättre fly än illa fäkta" heter citatet. Och det citatet handlar i botten om att man inte ska stanna och försöka försvara sig om man blir attackerad eftersom då riskerar man att dö, därför ska man istället fly sin väg och därmed öka skansen för överlevnad. Men det är också mänskligt drag att vilja fly istället för att stanna kvar och eventuellt försvara sig eller ännu värre behöva attackera tillbaka.

Men som författare ska man inte låta sina karaktärer bara fly. Där ska man välja att låta dem illa fäkta. Allt för den lilla spänningen. Men vad menas då egentligen med att stanna i krisen? Ja det tänkte jag ta reda på nu...

Om man i det verkliga livet bli jagad av en kvinna med yxa så är det mänskligt att vilja ly. Eller hur? Men i en roman ska man som författare stanna kvar i den krisen. Läsaren vill ju vara där och känna saker som den inte kan göra i det verkliga livet. För skulle jag som författare låta kvinnan snubbla och låta den andra karaktären lyckas fly, ja då var det slut där. Nej man ska stanna kvar i krisen oh gärna dra ut på den för att skapa maximal spänning. Men nu till dagens första övning.

Övning a: Från en text ska jag försöka göra den mindre spännande. Får vi se om jag lyckats. Texten lyder 'Hon stod till slut öga mot öga med den person som mobbat henne hela mellanstadiet. Nu skulle hon få sin hämnd. Jag har valt att döpa protagonisten till Petra och mobbaren till Markus.

Svar a: Petra gick in på Ica där hon visste att Markus jobbade. Samme Markus som mobbade henne genom hela mellanstadiet. Som genom mindre smickrande namn tagit allt självförtroende ifrån henne. Men efter att hon blev tvingad att byta skola, men ursäkten att det var lättare att flytta på den mobbade än mobbaren, så hade hon jobbat med sig själv. Nu visse hon sitt egen värde. Lite för mycket ibland kunde hennes närmsta vänner tycka ibland. Det var därför hon numer vågade gå in på Ica trots att Markus jobbade där. Hon hoppades dessutom att hon skulle stöta på honom, så hon kunde få dela uta sin sen länga välplanerade hämnd. Nu var det hennes tur att förnedra honom.

Men, till sin besvikelse, lyckades hon aldrig stöta på honom där på Ica. Ändå valde hon att som vanligt gå in med samma inställning som hon alltid gjord. Hakan högt och säkra steg. Men den här dagen skulle bli annorlunda för när hon rundade hon en hylla stå stod han där ... mitt framför henne. Genast slog han ner blicken. Petra däremot log brett. Sen drog hon andan för att säga sitt inövade tal men inte ett ljud kom ur hennes mun. Då passade istället Markus på att ta till orda.

"Förlåt att jag var så dum emot dig", sa han och tittade försiktigt upp på Petra som bra stod och gapade, "men Johan tvingade mig."

"Vad menar du?" sa Petra tveksamt oh rynkade missnöjt pannan.

"Det är han du ska vara arg på", sa Markus med darr i rösten, "det var han som ville se dig förnedrad men han var för feg att göra det själv så han tvingade mig."

"Jaha?" sa Petra med en grimas, "okej." Sen vände hon sig besviket om och lämnade Ica utan att handla. Det hade hon glömt bort.

Så där gjorde jag (förhoppningsvis) en scen som kunde ha blivit intressant med att göra den mindre spännande. Nu till nästa övning... För en kris behöver inte bara vara fysisk utan den kan även vara psykologisk. Det är här läsaren vill att protagonisten ska vara, i knipa. För läsaren läser ju för att uppleva saken den annars inte kan göra. Inte om en person som tittar på TV, för det kan de göra själva i sitt annars så vardagliga liv.

Övning b: Nu ska jag landa i den psykologiska krisen. Jag ska skriva en dialog mellan en far och son utifrån denna text 'Sonen har dukat fram en sockerkaka som han bakat. Men han är förkyld. Ja, det låter som influensa. Pappan vill inte äta sockerkakan och riskera att bli smittad. Ja har valt att döpa sonen till Markus (samma som ovan) och hans pappa till Arne.

Svar b: Arne klev in med sin leriga gummistövlar rakt in i köket och satte sig vid köksbordet. Markus nickade. Sen hostade han rossligt i armvecket. Sen pekade han på en uppskuren sockerkaka som låg upplagt på ett fat.

"Jag har bakat en sockerkaka", sa han och snörvlade, "vill du ha kaffe?"

Arne tittade upp på Markus och rynkade pannan. "Den där hostan låter inte bra ... är du sjuk?"

Markus nickade. "Jag tror det. Men jag har ingen feber."

"Men jag äter inget av den där sockerkakan i vilket fall som helst", sa Arne och tappade med ena gummistöveln i golvet, "vill du göra mig sjuk?"

"Självklart inte" sa Markus försiktig, "men jag tog ett test i morse..."

"Åt helvete med dina jävla test", utbrast Arne och slog näven i bordet så fatat med sockerkakan hoppade, "du har influensa det hör jag långa väg."

Markus skakade frenetiskt på huvudet. "Jag lovar", sa han snabbt för att sen hosta rossligt i armvecket igen, "det är inte influensa utan en vanlig förkylning. Du vet att jag aldrig skulle utsätta dig för det."

"Du ljuger", sa Arne. Sen reste han på sig och började gå emot Markus men stora kliv.

"Snälla pappa", sa Markus som tog ett par snabba steg bakåt, "jag lovar att det är sant ... snälla pappa du måste tro mig."

Men Arne bet ihop sina käkar och ruskade på armarna. "Min som ska minsann lära sig att inte ljuga för sin gamle far." Därefter höjde han näven. Markus såg vad som höll på att ske så han hukade mot väggen och blundade.

Ja det var allt för denna gång.... så vad tycker ni? Lyckades jag med mina uppgifter? Hur som helst så fr ni alla ha en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta hand om er nu. Karmar till alla som vill ha. Kram till er andra också, bara för sakens skull.