Tre viktiga karaktärer - Övning 12

Så var det fredag och dags för veckans övning... som idag ska handla om de karaktärerna som finns bredvid protagonisten, det vill säga huvudkaraktären. Och dessa sido karaktärer är otroligt viktiga för historien. Varför kanske ni frågar er. Jo för det är de karaktärer som formar protagonisten. De som bestämmer hur protagonisten är.

Ja dessa sidokaraktärer kan kanske inte kännas som viktiga eftersom de står bakom (eller vid sidan om) protagonisten. Men om historien ska bli riktigt bra är det en bra idé att ägna stor tid på att utveckla dessa karaktärer. (Däremot gås inte alla sidokaraktärer igenom denna gång. Blir en senare övning.)

Idag ska det tas upp tre olika funktioner som ska hjälpa till att sätta de rätta karaktärerna i romanen. För det är så att de där karaktärerna, persongalleriet vid sidan av protagonisten, egentligen är dessa funktioner. I det här fallet tre olika funktioner.

1. Gränsöverskridaren: En karaktär som behövs för att ta in protagonisten på en oväntad väg (kanske en oväntad resa). Får protagonisten att göra saken den i normala fall inte gör eller inte ens vågar.

2. Den rättframma analytikern: En karaktär (en följeslagare) som formulerar sånt som läsaren känner och förklarar sånt som läsaren annars inte skulle förstå. Med anda ord den konfirmerar att läsaren känt rätt.

3. Den dåliga rådgivaren: Den som tar med och kanske till och med inspirerar protagonisten att gå i helt fel riktning. En karaktär som lägger dåliga saker i protagonistens huvud. Som får den att gå vilse.

Så till övningarna:

Övning a: Genom att använda mig av en gränsöverskridare ska jag genom en text som beskriver en tystlåten flicka ska jag omdefiniera henne till att göra något hon inte brukar göra från texten. 'Hon är den som sitter tyst vid matbordet i den stora familjen med nio syskon. Men en dag så händer det något som förändrar hur alla ser på henne. Vad händer?

Svar a: Lilla Anna gick och satte sig vid matbordet. Där satt redan hennes äldre syskon Albert, Albin, Alma, Annika, Axel, Agneta, Anton och Alfred och pratade i munnen på varandra. Men så fort far klev in i köket tystnade de alla. Mor som stod vid spisen vände sig om och ställde snabbt fram fars mattallrik till hans plats. Så fort han satt sig ner dukade mor fram resten av mattallrikarna och satte sig ner utan ett ord. Sen bad de bordsbön tillsammans under fars ledning. Sen fick alla börja äta. Men bara ett par minuter in i middagen började pojkarna att i vanlig ordning att spark på varandra. Och i vanlig ordning råkade de sparka på Annas redan blåmärkesfyllda ben. Anna försökte i vanlig ordning bita ihop och ingen säga. Pojkarna som såg tårarna i hennes ögon började de skratta hysteriskt. Då tittade far upp över bordet vilket fick pojkarna att bli högröda i ansiktet i sin iver att tysta ner sina skratt. Strax efter delade en av dem ut en spark till som träffad Anna rakt på hennes ömma knä.

"Nu får det vara nog" utbrast Anna och ställde sig upp, "jag orkar inte mer. Pojkarna förstör varenda middag för mig och jag har ont."

"Men Anna", utbrast far och slog näven i bordet, "i det här huset sitter vi tysta ner och äter. Några sånna här utbrott tolererar jag inte."

"Jag förstår far", sa Anna och slog ner blicken ett ögonblick. Strax efter lyfte hon blicken igen och spände ögonen i far som chockat drog efter andan. "Men varför tillåter du då att pojkarna får sparka mig med sina förväxta fötter, varför säger du inte till dem så som du alltid säger till oss flickor. Varför ska inte de kunna bete sig när vi måste det?"

"Sätt dig ner och var tyst" utbrast far och pekade på den plats där Anna suttit, "nu får det vara nog med dina fasoner."

"Mina fasoner" sa Anna och drog upp klänningen till strax ovanför knäna, "har far sett hur många blåmärken jag har på mina ben."

"Men kära hjärtande då" utbrast mor och slog händerna för kinderna, "så du ser ut lilla flicka."

Far tittade på benen och suckade djupt. Sen lutade han händerna i ansiktet. Alla kunde se att Anna visade på ben som var fulla med i alla tänkbara blå-grön-lila märken.

"Förlåt mig lilla Anna2, mumlade far och tittade upp med blanka ögon. Och trots att far för första gången bett om ursäkt så var allas ögon ändå riktade mot lilla Anna. Den tystlåtna lilla flicka som med ens visade sig ha större mod än dem alla.

Övning b: Jag ska genom använda mig av de andra två karaktärstyperna ta mig genom en konversation efter texten 'Föreställ dig att du är i en ny stad. Du sitter på en parkbänk och hör två personer och prata om något som hänt i staden. Plötsligt förändras hele din bild av staden och du vill därifrån.' Jag har valt att skriva texten ur ett jag-perspektiv.

Svar b: Efter en längre promenad än jag tänkt mig sjönk jag ner på den andra parkbänken. Vid sidan av mig satt två herrar bakom en varsin tidning och diskuterade vilt om det de läste. Först brydd jag mig inte om vad de sa. Men så utbrast en av herrarna något som fick mig att reagera.

"Men herregud Bert", utbrast mannen, "tror du nyheterna har plats att skriva om alla som blir rånade i den här stan. Skulle de det så skulle de bara få plats att skriva om det.

"Så kära Axel när var senaste rånet då?" sa Bert med gubbdarrig röst, "eller är det så att din polisson överdriver en smula."

"Nej du", sa Axel med hög röst, "om det är något han gör så är det att underdriva för han vill inte att den här gamla gubben ska gå runt och vara rädd ... men senaste rånet var precis utanför oss i morse. Det var jag som ringde polisen."

"Utanför er?" sa Bert uppenbart chockad, "ja det går utför för de här staden."

"Ja det är rån minsta varje dag", sa Axel och skakade på huvudet, "och polisen jobbar med bakbundna händer. Och plockar de in någon misstänkt så släpper åklagaren den lös ett par timmar senare."

"Ja men nu överdriver du", utbrast Bert och reste på sig och började gå bortåt på gångvägen.

"Det gör jag inte alls" muttrade Axel. Sen resta han också på sig och följde efter Bert.

Själv satt jag kvar med en märklig känsla i kroppen. Jag kanske skulle ta jobberbjudandet i Norrlands inland ändå. För här var man då inte säker längre.

Så var veckans övningar klara... Och ni får ha en fortsatt skön dag och sen en ännu skönare helg. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu väl hand om er. Kram till alla som vill ha. En kram till er andra med.