Tänk film - Övning 50

När man beskriver ett rum eller en omgivning kan man tänka sig att det bara finns ett sätt att beskriva det på. Beskriva hur rummet ser ut, vilka som är där, vilket avstånd de har till varandra och vilket humör de är på. Har man det så är det bara att köra på? Eller? Nja det är inte så enkelt att beskriva en scen som man kanske kan tro i första ögonblick. För det finns det en del olika sätt att beskriva situationer och den miljö de är i.

Men om man vill få till det där suggestiva, få till än mer levande gestaltning bör man beskriva det som om man såg det genom en filmkamera. Boken blir som en film fast i text. Och på det sättet ska historien som man skriver bli lite mer spännande och mer intressant för den som läser.

Man kan till exempel panorera över ett helt område på en gång. Man kan också zooma in på detaljer och sen låta historien sakta zooma ut. Ge en liten detalj i taget. Eller så flyttar man en beskrivning genom ett rum och låt läsaren få lite i taget tills man kommer till det väsentliga, de som sitter där och har en diskussion i ena hörnet.

Det är lite som att använda sig av en filmkamerateknik och panorera över en miljö. Göra i princip det en regissörer gör. Det enda som gör att vi vet att protagonisten är till exempel jagad är vad protagonisten tänker och känner. Om man sen låter berättelsen panorera över ett området. Först händer inget, men till slut dyker överraskande en figur upp, lite som gubben ur lådan. Inte låta läsaren veta mer än protagonisten. Nu till dagens övning...

Övning: Beskriv som om du har en kamera. Beskriv efter texten här nedan en situation i ett rum. Se om jag kan göra en egen beskrivning med kamera som berättare. "Vi satt där framför teven. Mamma och pappa, deras kompisar och hunden. Det var ingen bra stämning."

Svar: Vi skulle ha filmkväll, men man hade inte ens behövt öppna dörren till teverummet för att förstå att något inte var som det skulle. I alla fall var det så för några minuter.

Jag och pappa hade valt en film nere på videobutiken. The Shining. Det var otroligt spännande sa killen bakom disken. Vi betalade och greppade en moviebox på vägen ut. Sen åkte vi den halvtimmeslånga vägen hem för att förbereda det som skulle bli månadens filmkväll. Strax efter att vi kommit hem hade Stig och Anna dykt upp glada i hågen. De hade haft med sig en stor påse egenpoppade popcorn och ett par flaskor vin. Såklart hade de tänkt på mig och köpt en flaska läsk.

Mamma hällde upp popcornen i en stor skål som hon sen dukade fram på det bruna soffbordet tillsammans med glas och en av vinflaskorna. Själv blev jag bara tilldelad ett glas läsk.

"Det räcker så", sa mamma förmanande och log, "annars kommer du inte sova i natt."

Jag tänkte att filmen blir nog värre än lite för mycket socker, men jag nickade och log. Jag tog emot glaset och gick in i teverummet och ställde glaset på bordet. Jag drog fram saccosäcken så att jag såg teven bra och hade lagom avstånd från popcornskålen. Sen satte jag mig ner med en nöjd suck. Efter kom pappa som snabbt och vant kopplade in movieboxen i teven för att sen försvinna ut igen.

Jag hörde hur de vuxna surrade ute i köket och klirret från glas. Pappa berättade skämt och mammas pärlande skratt fyllde luften. Hur Stig skrockade och hur Anna skrattade sitt karaktäristiska hästskratt. Det var helt klart att de var på bra humör. Vår hund Zilla, som var en svart labrador, smög sig in och lade sig strategiskt under bordet på den stora orangemönstrade ryamattan. Det var där som alla godsaker ramlade ner. Ibland med min hjälp. Och det visse Zilla så väl. Därför kastade jag ett geléhallon från min godispåse åt hennes håll.

Sen kom de vuxna in i rummet. Mamma och Stig satte sig i den bruna tresitssoffan som hade orange, vita och gröna ränder. Anna satta sig i tvåsitssoffa medan pappa gick fram och matade in filmen i movieboxen. Han stängde luckan och tryckte på play. Så fort han satt sig ner bredvid Anna ändrades stämningen snabbt. Och det var inte på grund av filmvalet. Med ens var stämningen så tät att det gick att ta på. I taket glödde den orangea lampan som om det var på väg att börja brinna samtidigt som väggarna kröp närmre där de stora bruna medaljongerna var på väg ner för att sakta kväva oss.

Jag såg upp från saccosäcken där jag satt och såg hur de vuxna envist tittade mot teverutan. Alla utan mamma som satt med blicken riktad mot pappa som satt avslappnad i den andra soffan. Först trodde jag det berodde på att mamma godtog filmvalet. Eller det var det jag trodde i alla fall innan hon for upp med ett tjut.

"Ta ut den", tjöt hon och pekade mot fönstret, "ta ut den innan jag dör."

När jag vände på huvudet såg jag vad mamma stirrat på. På en av de gröna gardinlängderna var det en liten svart prick. Eller kanske inte så liten. Den var lagom stor för att man skulle se att den hade åtta ben. Pappa skrattade. Sen greppade han den lilla pricken och öppnade fönstret försiktigt så att inga av alla otaliga saintpaulia-blommorna skulle ramla ut. Han sträckte ut handen och skakade av den. Sen stängde han fönstret igen och den lilla vita fönsterlampan vajade oroväckande av och an. Men pappa log.

"Nu är den borta", sa han och satte sig ner.

Mamma log, sen satte hon sig ner med en avslappnande suck.

Sådär ja, den blev lite längre än jag tänkt. Men nu får ni ha en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Tack för att ni läste (dela gärna). Ta vara på er nu.