Undertext - Övning 10

Så var det fredag och dags för veckans övning... jag ska bli änne bättre på att skriva hade jag tänkt. Bli en ännu bättre författare. Och det ligger kanske lite i citatet att "man lär så länge man lever". Och medan jag nu sitter här och lär mig passar jag på att dela med mig av det i en blogg. Jag hoppas ni sen finner det lite underhållande att läsa den.

Idag ska jag lära mig allt om undertext. Och vad menas då med undertext? Det ska jag försöka förklara. Tydligen har det att göra med när en eller två karaktärer vill väldigt mycket och är uppfyllda av olika känslor. Och till exempel en den konversation mellan dessa så kanske de kanske bara ge ifrån sig i små fragment av vad de egentligen känner. Här ska läsaren förstå att här finns det mer under ytan. Men det är upp till författaren att i text ha gett en förhistoria, en bakgrund, så läsaren förstår vad som händer bakom kulisserna. Det som sker under ytan. Så till övningen som gör att ni kanske förstår bättre vad jag försöker förklara här.

Övning a: Jag ska ge en bakgrund, så att ni förstår varför det här replikskiftet är så laddat. Farfar ger jag namnet Axel. Mormor ger jag namnet Astrid och barnbarnet (som är runt 10 år) ger jag namnet Anna. Konversationen lyder.

"Vad är det med farfar?"

"Sh inte så högt."

Svar a: Astrid stor och diskade när Axel kom in i köket och var högröd i ansiktet. När hon hörde honom stå där i köksdörren och flåsade värre än en blåsbälg vände hon sig om och såg på honom med höjda ögonbryn.

"Vet du att han hr inte mage att be m ursäkt", utbrast Axel och hytte med näven i luften.

"Men det var ju längesedan Georg körde på oss nu", sa Astrid, "du måste släppa det."

"Jag måste ingenting" sa Axel. Han gick och satte sig vid köksbordet.

Astrid gick fram till spisen och hällde upp en kopp kaffe som hon varsamt ställde ner på bordet framför Axel. Axel tittade upp och nickade som tack.

"Vi förlorade vår dotter på grund av honom", sa Axel och drack av kaffet, "vi förlorade Eva-Stina ... allt jag ber om är att han ber om ursäkt."

"Men snälla Axel" sa Astrid, "han kanske bara är rädd att ta upp det. I synnerhet nu när det gått så många år."

"Det är inte mitt problem." Axel hällde i sig sitt kaffe och reste på sig. Sen gick ha in på kontoret.

Anna var på väg till mormor och morfar. Hon skuttade vägen fram och trallade på en sång som hon hittade på allt eftersom. När hon kom fram knackade hon på dörren och sen gick hon in i köket. Mormor stod där i köket och torkade händerna. Morfar däremot som brukade sitta vid köksbordet och dricka kaffe och berätta glatt om vad byns gubbar skvallrat om satt nu inne på kontoret med huvudet lutat i händerna.

"Vad är det med farfar?" sa hon.

"Sh inte så högt", sa mormor och satte pekfingret framför munnen, "nu fixar vi en picknickkorg så går vi ner till blomsterängen."

Anna nickade. "Okej" viskade hon och log. Slut.

Undertext är alltså det som sker under ytan. Som i Isbergstekniken där bara toppen av ett isberg sticker upp över ytan medan merparten av isberget döljs under vattenytan. Fast som författare måste man ha balans på det som syns och på vad som är i undertexten. För mycket dolt och läsaren blir bara förvirrad, för mycket ovanför och spänningen försvinner och allt bli övertydligt.

Nu ska det handla om en bra sak att tänka på i en dialog. Det handlar om vilket projekt som åtminstone en karaktärerna driver. Ett projekt jag som författare känner till, men också vilket hinder som dyker upp och varför projektet kanske inte kan fullföljas. Vad karaktären är rädd för ska hända om den avslöjar för mycket av sina känslor.

Övning b: Yvonne är chef. Yvonnes projekt är att ge Max sparken. Men Yvonnes hinder är att hon gillar Max. (Kanske mer än vad ens chef ska göra med den anställda.)

Svar b: Yvonne öppnar kontorsdörren och vinkar åt Max att han ska komma in till henne. Han reser på sig med et leende och går emot Yvonne med säkra steg. Yvonne kände hur klumpen i halsen växte. Varför rörda han på sig på det sättet.

När Max satt sig ner vid skrivbordet gick hon och satte sig på sin plats.

"Som du vet så måste vi säga upp folk här", sa hon och svalde hårt, "vi måste spara in pengar eftersom pandemin..."

"Jo jag vet det" sa Max och log, "och jag förstår också att jag är en som måste gå ... men det gör inget Yvonne. Det är okej."

Yvonne nickade. Sen drack hon ett par klunkar vatten. Hon svalde hårt och mötte Max blick. Så fort hon gjorde det så började det pirra i magen.

"Du vet att jag skulle öra allt för att få ha dig kvar", sa hon till slut och kände hur tårarna brände i ögonen, "men det är inte jag som bestämmer så tyvärr ... du är en som måste gå."

"Fast det är ju bra på ett sätt." Max tog upp ett visitkort ur bröstfickan och petade det över skrivbordet mot Yvonne. "Så när min anställning tar slut här så kan du väl slå mig en pling så kanske vi kan ta den där middagen."

Yvonne tog emot kortet och log brett. Kände hur hon rodnade i hela ansiktet. Sen nickade hon.

Nu så får ni alla ha en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu väl hand om er där ute. Kram till alla som vill ha. Ja och en liten till er andra med.