Väv in backstoryn - Övning 69

Det här är något som jag är dålig på... att få in en, eller kanske flera, backstorys. Nej, jag kör ofta på huvudspåret utan en tanke på att man kanske ska ha något mer som kan kittla läsarens nyfikenhet. Något som man kan ta, i synnerhet om man väljer att skriva en bokserie. Som serien jag skriver om min eminenta protagonist Emma Elliot.

Men i början av ett författarskap har den som skriver en tendens att glömma bort backstorys. Eller kanske bara kasta in en slumpvis backstory, en här och en där, som kanske inte riktigt passar in.

En backstory, det som hänt innan, är inget som man bara kastar in. Den ska ha ett syfte. Ska den göra nytta, om man nu kan säga så, bör den vävas in i historien. Inte bara placeras in på måfå. För det är enkelt att bara skriva ner några tankar om det som hänt och det kan dra ner tempot om man gör det för ofta.

Ja idag är det jag ska lära mig så jag till slut kan få in det bättre i de historier jag redan skrivit. Så jag inte för in det på helt fel sätt. För jag vill inte att jag som författare ska bli så närvarande i historien att läsaren inte kan se förbi det. Så hur ska man göra då?

Man kan göra en scen i scenen där vi är med nu men vet om att det där har hänt tidigare. Men andra ord en berättelse i berättelsen. Fast ibland "måste" man föra in det som en tanke passage, fast då är det bra om den vävs in i det pågående skeendet. Hitta en brygga mellan nuet och backstoryn. Så till dagens övning.

Övning: Väv in en backstory.

En person sitter och äter gröt i köket. Se om du kan hitta en naturlig övergång för att den personen plötsligt ska börja tänka på...

1. Sin första kärlek.

2. Den gången hon blev riktigt sviken.

3. Sin pinsamma pappa.

Svar: Jag har valt att skriva om Johannes som är 86 år och som bor på ett äldreboende. Han är liten och rultig. Krum rygg och envisas med att gå med käpp trotts att han skulle ha lättare att gå med en rullator.

Johannes hörde hur frukostklockan klämtade så han greppade käppen och reste mödosamt på sig från sin fåtölj. Han haltade långsamt ut i korridoren där de andra pensionärerna svischade förbi med sina moderniteter. Rullator kallade föreståndaren det. Hon hade också varit på Johannes om att ha en sån.

"Johannes skulle kunna gå så mycket fortare", sa hon med lätt syrlig röst.

Jodå Johannes hade uppfattat den. Men han tyckte inte att allt behövde gå fortare, ibland var långsamt också bra. Det var därför han fortsatte med käppen. Samma käpp som hans far hade ända till han gick bort som nästan hundraåring. Om han kunde så kunde Johannes.

Han kom in i frukostrummet och såg sig om efter en plats, och där längst in vid fönstret var en plats ledig. Johannes siktade in sig och började gå. Självklart med tungan rätt i mun. Halvvägs mötte han upp en av sköterskorna. Astrid hette hon, en ung skön dam som alltid fick Johannes på bättre humör. Och ibland så flörtade han lite med henne, i all oskyldighet. Men det var bara för att hon påminde honom om hans älskade fru. Tänk att hon varit borta i nästan tio år, tänkte Johannes och drog lätt efter andan.

"Och du kämpar på ser jag", sa sköterskan Astrid och log brett.

"Jo jag har inget bättre för mig", sa Johannes och nickade, "dessutom håller det mig ung och viril."

Johannes blinkade med ena ögat vilket fick Astrid att skratta sitt pärlande skratt som alltid satte lite extra fart på gubbens hjärta.

Sköterskan log. "Gå och sätt dig du Johannes så kommer jag med en skål gröt precis som du vill ha den."

"Du är en ängel Astrid", sa gubben och log brett.

Han klappade sköterskan på axeln och stånkade vidare mot sin plats. Så fort han satt sig ner ställde Astrid ner en skål med havregrynsgröt, mjölk och en stor klick lingonsylt. Johannes tackade och log.

När han satt och åt av gröten kom han att tänka på sin Astrid och dagen de träffades.

Han sommarjobbade som cykelbud på den tiden. Och varje onsdag hade han ärende upp till stora gården. Jodå, tänkte Johannes och log åt minnet, då var man minst sagt spänstig och snygg.

Johannes hade cyklat upp på gården. Och där utanför det stora huset hade stått en ung kvinna med långt mörkt hår uppsatt i en knut i nacken. Hennes ögon hade varit mörka som brunnar. Johannes kunde inte slita blicken från henne. Såklart såg hon det och log.

"Har du cyklat vilse?" sa hon med mjuk sammetslen röst.

"Nej jag skulle leverera ett paket till Gustav Gustavsson."

"ja men då har du kommit rätt", sa hon, "lämna det med mig så ska jag se till att min far får det."

"Så storbonden är din far", sa Johannes och såg sig om, "och vad heter du?"

"Astrid", sa hon och rynkade ögonbrynen, "varför undrar du det."

"För jag har alltid drömt om att få bjuda ut en Astrid på dans."

Johannes log åt minnet. Hon hade varit så vacker den där dagen i sin blommiga klänning. Dessutom hade hon doftat underbart. På något vis var sköterskan Astrid förunderligt lik hans hustru, i alla fall när hon var ung. Kanske inte så mycket utseendemässigt, utan i sättet. Hon hade samma milda sätt, men kunde ändå vara både fast och bestämd. Astrid hade tackat ja till att gå på dans. Och efter den dagen var de ett par. För Astrid hade, till hans glädje känt detsamma för honom som han kände för henne.

"Smaka gröten gott", sa sköterskan Astrid.

Johannes tittade förvånat ner i grötskålen och såg att den var tom. "Ja det måste det då ha gjort eftersom jag slukade allt utan tallriken."

Astrid tog tallriken. "Vill du ha en kopp kaffe nu?"

"Ja tack det vore gott."

"Då fixar jag det", sa Astrid och klappade gubben på axeln, "jag ska se om det inte finns en småkaka också ... sån där som du tycker så mycket om."

Johannes vände upp ansiktet mot Astrid, log och nickade. Strax efter kom hon tillbaka med en rykande kopp kaffe och en liten småkaka på kaffefatet.

Av gammal vana hällde han upp kaffet på fatet samtidigt som han stoppade en sockerbit i munnen. Sen njöt han av kaffet av fulla drag. Sörplade det genom sockerbiten. Såg hur sköterskan Astrid tog hand om en äldre dam som prompt skulle tillbaka till rummet fast hon inte ätit upp sin gröt. Hon var precis som Astrids far varit på slutet. Envisare än synden. Samtidigt var det som om han inte kunde förstå att han blivit gammal och dessutom senil. Astrid fick kämpa många gånger med han när han skulle ut och mjölka korna. Johannes skrattade. Han kunde minsann bli riktigt pinsam ibland. Som den gången de hittade honom irrandes runt ålderdomshemmet i bara kalsongerna. Tjutandes om att han skulle ut och harva men han hittade inte traktorn. Någon hade stulit den.

Johannes suckade. Samma envisa gubbe som nästan lyckats förstöra mellan han och Astrid. Först hade han givit sin medgivande att Johannes skulle få gifta sig. Men i kyrkan när prästen sagt att om det fanns någon son hade invändningar. Prästen hade inte en pratat klart innan gubben ställt sig upp och gormat att Astrid minsann kunde få det bättre. Astrid mor hade börjat gråta, prästen bara stod och gapade och visste inta vad han skulle ta sig till och Astrid hade aldrig känt sig så sviken som då. Som tur var ändrade han sig snabbt och satte sig ner högröd i ansiktet. Sen fick han många fina år med sitt livs kärlek.

Ja, tänkte Johannes med en suck, jag fick många fina år med henne, min Astrid.

Johannes tittade upp och mötte sköterskan Astrids blick. Han vinkade till henne att han ville ha en kopp kaffe till. När hon kom med kannan log han brett.

"Har jag sagt att du påminner om min hustru? hon hette också Astrid."

"Jo men visst har du pratat om henne förut", sa sköterskan och satte sig ner bredvid gubben, "men berätta gärna mer ... hur träffades ni?"

Johannes sken upp som en liten sol och sen började han berätta.

Det var allt jag hade att bjuda på idag. Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Tack för att ni läste. Dela gärna snälla ni. Sen, ta vara på er och ta hand om varandra.