Att lyckas? - Reflektion

Jag var nog bar runt åtta år när jag faktiskt gav röst åt min dröm om att en dag få bli författare. Såklart förstod jag att jag var tvungen att gå i skolan för att lära mig skriva. Men jag hade problem med att förstå grammatikens och problem med att stava. Just då sa inget något dirkat till mig... men jag märkte att de fann att min dröm var, kanske inte idiotisk eller dum på något vis, bara orealistisk.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Min dröm den kom och den dövades. Nästan dödades. Men någonstans inom mig växte det ändå fram en person som ville skriva, som ville bli författare.

Min dröm. Jag har skrivit om min dröm många gånger sen jag startade min blogg 2012. Men drömmen den lever vidare och har nog alltid funnit där, mer eller mindre. Skrivandet var en ventil för mig. Några skriver dagböcker, jag började men insåg att det inte var för mig. Men visst, blir man orättvist behandlad kan det säker vara skönt att skriva av sig i en dagbok. Jag däremot ville bara skriva...

Någonstans i början av nittiotalet började den kvästa drömmen göra sig påmind igen och jag började skriva dikter. I mitten av nittiotalet fick jag höra att jag kanske kunde göra något av de noveller jag delat med mig av. Det var därför som jag ett antal år senare sökte till 'Mot professionellt författarskap'. Och även om jag fick lära mig mycket där har jag också fått lära mig mycket på egen hand.

Lyckas?

Jag har jobbat hårt i många år med att en dag få titulera mig författare. Men hur jag än jobbar vidare med det så finns det alltid en liten rädsla i bakgrunden att jag kanske inte lyckas ändå. Men vad gör jag då? För jag har ingen plan B. Jag har bara en plan, bli utgiven på ett eller annat sätt. Men tänk om ingen vill läsa det jag skriver? Tänk om...

I hela min uppväxt fick jag höra att jag inte kan bli författade av fler anledningar än jag kan ta upp i en den här bloggen. Men den där rösten som säger att jag inte klarar det finns alltid närvarande. Ibland mer högljudd än rösten som pushar mig framåt, än rösten som tror på mig och som säger att jag klarar vad som helst bara jag jobbar tillräckligt hårt för det. För hur gör man för komma förbi rädslan att misslyckas? Jag vet faktiskt inte. Inte än.

Avslutningsvis.

Det är inte många som sagt att de tror på mig och menar det. Det är en sak att säga orden, en sak att backa upp dem. Men i slutändan ligger det på mig själv, inte på vad någon annan tycker, tänker eller säger. Det är bra jag som kan göra arbetet, bara jag som kan ta mig ända in i mål.

Det var det jag hade idag. Tack alla ni som läser. Ha en fortsatt bra dag och ta hand om er.