Bryta invanda spår

Ens egna rädslor är ofta ens största fiende. Den som gör att man tvekar inför något nytt och som sätter käppar i ens hjul innan man ens nått sitt mål. I mitt fall handlar det om att få bli utgiven författare. Men jag är rädd för att min osäkerhet ska lysa igenom så mycket att bokförlagen backar. Eller till och med att rädslan ska förlama mig. Stoppa mig från att nå min dröm.

Men nu det gäller för mig att inte låta mig nedslås av motgångar. Jag måste hitta mod och kämpaglöd. Låta det synas att jag kan istället för tveksamhet, ångest och oro. Visa upp en fasad, även om den är falsk, att det här är jag bra på. Det här kan jag.

Bryta invanda spår.

Att hitta rätt bokförlag som tror på mig är kanske inte så lätt ändå. I synnerhet när det finns hundratals att välja mellan. Så hur bryter jag då gamla invanda vanor där jag tar för givet att ingen tror på mig. Hur tar mig sig ur mina djupa spår så jag kan visa att jag är bra nog. Någon som de kan satsa på. Någon de kan lita på.

Nu det är inte bara välja första bästa bokförlag. Vissa ger bara ut faktaböcker, någon ger bara ut barn och ungdomsböcker och vissa ger inte ut deckare eller kriminaldrama. Så det gäller att läsa på. Ordentligt. För det är lite hjärndött att skicka in ett kriminaldrama till ett förlag som, till exempel, bara ger ut fantasy och Sci-fi. Men det kommer att bli som att leta efter en nål i en radda höstackar. Men bara för att det är mycket jobb så det inte omöjligt. Jag måste bara mota min rädsla vid ytterdörren. För släpper jag in den kommer den se till att jag aldrig kan bryta mina så väl invanda spår.

Ute på hal is.

Men jag känner mig vilsen. Så vilsen att jag är på randen till desorienterad. Jag har som sagt ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag har aldrig varit här förut. Och hur kommer jag reagera om jag bara blir refuserad, eller ännu värre, helt ignorerad. Kommer mitt självförtroende gå i konkurs? Eller?

Klart jag känner sig osäker. I synnerhet när det känns som om jag är ute på hal is utan broddar och utan stav. Klart jag känner mig rädd att jag till slut inte ska orka. Men som jag brukar säga, skam den som ger sig.

Bokförlagsdjungeln.

Min rädsla kan ingen ta ifrån mig (även om jag önskade att det gick) utan det är bara jag som kan ändra på mig, hur jag känner och hur jag framstår. Men hur jag ska ändra på det? Jag vet inte ... inte än. Det jag vet är att jag måste våga ta plats, våga synas. Våga visa att jag förtjänar en plats bland andra författare. Det gäller också att jag ska hitta rätt därute i bokförlagsdjungeln. För mitt bokförlag finns där, det vet jag. Eller, jag hoppas det i alla fall.

Nu så får ni alla en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid. Ta nu hand om er och om varandra.