Dialog 2/4 - Övning 36

Att skriva dialog är inte bara. Det är mycket man ska tänka på innan man får till något som kan kännas trovärdigt. Man kan inte skriva av dialoger från verkliga livet. Det får inte bli får långa. (då kallas det monolog) De får inte bli för korthuggna. Man bör inte ha för mycket talspråk. Alla kan inte prata i munnen på varandra. Man kan inte ha för många som driver dialogen eller för många passiva.

Förra veckans övning fick jag lära mig vem som ska driva en dialog (helst en karaktär åt gången) och vilka som inta ska driva (resten i sammanhanget). Idag ska jag jag få lära mig om förskjutning och uppskjutning. Vad det nu innebär.

Jo förskjutning och uppskjutning handlar om det en karaktär håller inom sig. Det kan vara något de stör sig på, en person de blivit kär i eller något de måste erkänna. Något som de laddar upp för att säga men vågar kanske säga direkt, utan skjuter upp det. Väntar på det rätta tillfället (som förmodligen aldrig inträffar). Till slut det inte finns någon återvändo. Och då kan karaktären haspla ur sig det mitt i ett helt annat samtal.

Det kan handla om omvälvande saker eller en något obetydligt. Det kan handla om vilket i vilket sällskap man är i för stunden. Vissa saker kanske man inte vill avslöja till sin familj, eller sina arbetskamrater eller ens till sina vänner. Fast ibland tar känslorna över och då säger man det man kanske inte tänkt sig säga där och då. Så till dagens övning...

Övning: Säg det som förskjutits till framtiden. Jag har vart att kalla Y för Ylva och X för Robert. Och Robert har skjutit upp nyheten om att han har sagt upp sig. Jag ska fortsätta på dialogen: Y: Jag skulle inte ha beställt den där maten.

X: Konstigt, de brukar ha bra raggmunkar här.

Y: Ska vi ta en springnota?

Svar: Ylva såg på Robert som satt mitt emot henne på lunchrestaurangen. Hon hade känt honom lika länge som de jobbat ihop på advokatfirman. Med andra ord i nästan tio år nu. Hon hade börjat som nyutexaminerad och han blev hennes mentor. Allt hon kunde hade hon lärt av honom. Ylva sträckte på sig och klappade försiktigt på sin mage.

"Jag skulle inte ha beställt den där maten", sa hon och grimaserade, "fick så rysligt ont i magen."

"Konstigt", sa Robert och såg på henne med oro i blicken, "de brukar ha bra raggmunkar här."

Ylva nickade. Sen log hon snett. "Ska vi ta en springnota? Du vet som vi gjorde första dagen vi jobbade tillsammans."

"Vi tog inte en springnota .. vi hade så bråttom att vi glömde", sa Robert som skrattade av minnet, "jag gick faktiskt tillbaka och betalade senare."

"Gjorde du?" Ylva tittade häpet på Robert och satte sig upp på stolen, "nu skäms jag."

"Det behöver du inte göra." Robert log. "Förresten så har jag sagt upp mig."

Ylva skruvade lätt på sig. "Om jag inte betalar för mig så klart att jag..." Hon tystnade och såg på Robert md stora ögon. "Vad sa du?"

"Jag har sagt upp mig", sa Robert och höjde ögonbrynen, "jag jobbar veckan ut och..."

"Och du kunde inte berätta det här lite tidigare", sa Ylva och rynkade pannan, "vi har trots allt en månads uppsägningstid eller vad man nu kallar det ... du har haft tre veckor på dig men du väljer att säga det nu."

"Förlåt", sa Robert. Sen sprack han upp i ett leende. "Men jag ska starta eget och jag undrar om du kanske vill komma och jobba för mig? Alltså inte på en gång men kanske om ett halvår eller så."

Ylva satt och såg på Robert med öppen mun. Hon var medveten om att hon kanske inte såg så smart ut just nu men hans nyhet hade verkligen dragit undan mattan från hennes fötter.

"Vad vill du att jag ska svara på det?" sa hon till slut.

"Tänk i alla fall på saker", sa Robert och reste på sig, "men nu går jag och betala maten. Vi har trots allt ett viktigt ärende tillsammans innan jag slutar."

Så det var dagens övning. Hoppas ni hängde med på vad detta med förskjutning och uppskjutning handlar om. Jag känner att jag fått en bra repetition och påminnelse.

Nu får ni har en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu hand om er där ute. Kramar till alla.