En samling erfarenheten och trauman.

När man skriver bör man ha skapat en bunt olika karaktärer. Förhoppningsvis ska dessa vara med och bidra till att historien förs framåt. Och varje karaktär ska såklart ha sina personligheter. Men också olika roller och uppgifter. Och ska historien kännas trovärdigt bör deras karaktärer utvecklas allt eftersom de upplever till exempel kärlek, sjukdom, förluster, olyckor och trauman som ger nya erfarenheten

För mig är det här en självklar sak ... alla utvecklas i och med livet fortskrider. Men vissa manusförfattare verkar glömma bort att ingen människa står och stampar på samma plats genom hela livet. Speciellt de som skriver för tv-serier (såpor) av olika slag. Där förblir karaktärerna densamma, med undantag för små utstickare här och där. Men i slutändan ramlar de tillbaka till den de alltid varit. Det som om personlig utveckling inte finns för dessa författare. Här nedan har jag tagit upp några av dessa (irriterande) karaktärstyperna som aldrig utvecklas..

Den rättfärdiga: personen som alltid gör det rätta. Skit samma vem man trampar på, rätt ska vara rätt även när det inte är det.

Den manipulativa: personen som alltid ska manipulera andra, oavsett. Åter igen är det skit samma vem man trampar på vägen till sitt mål.

Offerkoftan: personen som alltid har en förmåga att vända på allt som sägs och allt gör till att det är synd om den. Även när andra råkat illa ut så är det de som har det jobbigt.

Den otrogne: personen om alltid har en förmåga att hamna i någon annans sänghalm.

Politikern: personen som har 30 rävar bakom varje öra och som inte gör något utan en baktanke. Pesonen alla vill lita på men som ständigt lurars.

Den högfärdige: personen som tror mer om sig själv och alltid pratar nedåt.

Missbrukaren: personen som åker dit för droger, tabletter, spel eller alkohol och som i ständiga cykler faller av vagnen. Där i mellan passar den in i någon av de andra karaktärstyperna.

Gnällspiken: personen som aldrig är nöjd. Finns det något att gnälla på så gör man det gärna med hög och pipig röst. Alla måste veta vad den tycker.

Den gråtmilde som alltid gråter oavsett anledning.

Den gode som alltid ska göra goda saker. Skurken som alltid begår brott. Polisen som ständig jagar skurken utan att aldrig få fast den. Skvallertanten som sprider dagens skvaller med "har du hört".

Romantikern som ständigt är förälskad. Bara objekten växlar.

Ja och så vidare i näst intill evigheter. Det typiske serie-karaktären tycks aldrig utveckla sig... är man en person i början så är man den samme man alltid ramlar tillbaka till. Det spelar ingen roll om den varit med i en bilolycka, förlorat ett barn, upplevt alkoholens baksida eller varit subjekt för ett mordförsök.

Jag kan inte rå för att jag finner det en smula störande och kanske till och med lite tråkigt. För i den verkliga världen En person är en samling upplevelser, erfarenheter och trauman. Ingen är densamma år från år. Det är därför jag finner karaktärsskapande så roligt. För varje händelse de råka ut för så utvecklas mina karaktärer. Eller jag försöker i alla fall...

Nu får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid. Ta nu väl hand om er därute. Kram.