Ensamhet - Reflektion

Då och då tas ämnet ofrivillig ensamhet upp i diverse olika teveprogram. De tar upp hur förödande ensamhet kan vara. De tar in experter som kommer med "goda råd" hur man ska bryta ensamheten. Att man kan gå en kurs eller man kan gå till en träffpunkt. Våga prata med folk man möter i parken på promenaden. Ja många råd surrar runt i rutan. Vissa kanske fungerar för dem, men knappast för alla.

Det ingen tänker på att ensamheten kan vara så ingrodd i vardagen att man blivit rädd för att gå ut. Rädd för att visa sig sårbar. Att då sitta där i rutan och säga "att det är bara" är lite empatilöst.

Rädd att bli ensam.

När jag var yngre var jag rädd att bli ensam. Det gjorde mig nästan desperat efter vänner. Antar att det inte är en attraktiv egenskap. Desperation är ett bra recept för att bli ensam. Folk orkar inte med en eftersom man är så spänd. Men att slappna av är lättare sagt än gjort.

Jag tillhör dem som aldrig haft en riktigt bästa vän. Någon som ag känt att jag kan prata med om allt. Det är nog mitt problem, att jag aldrig känt att jag kan lita på någon till hundra procent. Jag har låtit rädslan att bli sviken vara starkare. Och nu känns det som om även mina sista vänner har tröttnat. Men jag känner mig inte rädd längre. Bara lite ledsen.

Att skriva om ensamhet. Men härom kvällen när jag inte kunde sova så kom det till mig, en dikt om ensamhet. Och det var nog bland det mest symboliska jag skrivit. Sen kom det till mig fler dikter dagen efter och sen under hela helgen. Därför fick jag en idé. Jag ska skriva en diktsamling som handlar om ensamhet och utanförskap. Det kanske inte löser problem men...

Men jag vill skriva om den sortens ensamhet som gnager upp ens själ, bit för bit, tills man bara känner ångest och hopplöshet. Som gör att man inte känner sig som en del av denna värld. Inte för att jag själv upplevt det. Utan för att det finns de som upplever det dag ut och dag in.

Avslutningsvis.

Jag vill skriva för de ensamma så att de vet att de inte är ensamma om att känna sig ensam. Och för att klara av det måste jag gräva långt in i min empati och sätta in mig i deras situation. Kanske inte gå i deras skor, men ändå genom mina ord få utlopp för den sorg de bär på i alla sin ensamhet.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa min blogg. Tack ni som delar. Ta hand om er och om varandra.