Historien lever sitt egt liv

Jag har skrivit mer eller mindre i hela mitt liv. Hittat på en massa olika sorters berättelser. Mestadels små korta historier i form av noveller. Jag planerar ofta vad det ska handla om innan jag sätter mig ner och skriver. Numera läggar jag också in vändningar, tv ister och slut. Det enda som jag då behöver göra är att fylla i historien mellan dessa punkter.

När jag planerat klart i mitt huvud, gjort en och annan anteckning, så börjar jag skriva.. låter enkelt, eller hur? Men det spelar nog ingen roll hur noga jag planerar mitt skrivande innan jag börjar skriva på min historia, plötsligt får den eget liv. Drar iväg åt ett håll som man inte kunde tänka sig.

Lever sitt eget liv.

Jag kan har en bra inledning, vändningarna är på plats och även ett par trevliga tvister. Jag vet allt om mina karaktärer från när de föddes tills historien börjar och jag vet precis hur slutet ska vara. Men så fort jag börjar skriva så händer det något som man inte tänkt mig. Något som gör att man själv blir förvånad. För helt utan förvarning börjar historien få sitt eget liv.

Så sitter man där och tänker "vad hände där" eller "var det de han var ute efter" och så vidare. Nu passar inte mina tvister längre eller ens mina välplanerade vändningar. Ja och slutet kan jag glömma. Här brukar jag gå tillbaka i historien och börjar planera om. Fast det hjälper föga eftersom historien hinner med att ändra sig sig igen.

Exempel.

Jag hade en karaktär som gärna tog lagen i egna händer. Såg till att straffa dem som förtjänade det. Tvekade heller inte att döda i rättvisans namn. Men så en dag inser jag att den är oskyldig. Att det var någon i dennes direkta närhet. Det visade sig också vara fel för när jag nästan skrivit klart historien var även den också oskyldig. Den riktiga mördaren var en manipulativ person som dessa karaktärers trodde sig känna.

Jag hade en annan karaktär vars liv började tufft. Karaktären planerade sin hämnd hela sitt liv och till slut fick hon chansen att ha ihjäl några av dessa personer. Jag hade nästan skrivit klart min historia när jag inser att den är ju oskyldig. Första frågan jag då ställde mig var "vem är då den skyldige?" Det visade sig vara den jag själv minst anade.

Men nu är det också så att även en historia, själva berättelsen, kan dra iväg åt ett helt annat håll i takt med att karaktärerna överraskar. Det jag planerat från början är ett minne blott. Men det är väl lite det som är charmen med att skriva, vad som helst kan hända.

Nu får ni lov att ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid. Ta nu hand om er och glöm inte att ta hand om varandra.