Livets förgänglighet - Reflektion

Det är intressant på ett, kanske lite jobbigt, sätt det där men livet förgänglighet. Ena sekunden finns personen där och i nästa inte. Det enda som den lämnar efter sig är tomhet och saknad. Känslan av sorg är obeskrivbar på så många plan när någon väl tar himmelstrappan upp. Den lider inte såklart, utan det gör vi alla andra som blir lämnade kvar.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

När jag skriver böcker så är döden alltid närvarande och ändå är det en sak som jag har problem med att hantera på riktigt. Jag ogillar det skarpt...

Förlora någon.

Jag vet att jag inte är ensam om att förlora en vän eller kär familjemedlem. Döden är en del av livet hur mycket man önskade att det inte vore så. Och många gånger vet jag inte hur jag ska relatera till det. Det känns främmande på ett sätt jag inte kan förklara. Men är ändå är det ständigt närvarande. På riktigt som i mina böcker.

Har man förlorat någon dyker den där obeskrivbara känslan upp. Den är givetvis olika för oss alla. För mig blir det bara en obeskrivbar känsla av tomhet. En tomhet som borrar sig in i hjärtat som en smärtsam liten larv. Det kanske låter larvigt, men det är lite så det känns initialt. Och även om larven stannar kvar för alltid så gör den sig allt mera hemmastadd. Man vänjer sig på sätt och vis

Få fatt på känslan.

Men i mina böcker så tar jag död på människor på olika sätt. Det är fördelen med att vara författare (aspirerande i mitt fall än så länge) är att man får ta död på så många man vill eftersom det är ren fiction. Inte på riktigt med andra ord. Som tur är. Men om en dör i min bok måste jag också brottas med alla mina karaktärer känslor.

Såklart fungerar de olika och inte alls som jag. Att beskriva sådana starka känslor av förlust och sorg, eller gestalta det, är ingen en lätt sak. För mig är det bland det svåraste då det är ett ämne jag ogärna vill tänka på. Det ger mig ibland ren panik. Samtidigt vill jag beskriva känslan som om det vore på riktigt. Inte överdrivet på något vis. Inte heller underdrivet. Och såklart, långt ifrån lagom.

Avslutningsvis.

Det spelar ingen roll hur manga vänner eller familjemedlemmar som till slut leds upp för himmelstrappan, jag kommer nog aldrig kunna vänja mig. Samtidigt är det något som händer oss alla oavsett. Och därför är det också en viktig del i de historier som jag skriver.

Det var det jag hade att bjuda på. Tack för att ni läser. Ha en fortsatt bra dag och ta hand om er.