När självförtroendet sviker - Författare

Ibland kommer det stunder när jag funderar på vad jag håller på med. Om det är värt det? Om jag bara slösar värdefull tid på att bara sitta framför datorn och skriva dessa bloggar. Att skriva på mina dikter, noveller och romaner. Att jag kanske inte ens har vad som krävs för att lyckas. Att man kanske hade rätt om mig från början. Jag kommer aldrig kunna bli bra nog, oavsett. Att skriva inte är för mig.

Att ens självförtroendet sviker gör det nog för alla ibland. Man ifrågasätter om man verkligen valt rätt. Om man kanske lurar sig själv att tro att man är bra på något man kanske inte är. Skillnaden är väl vad man gör när man drabbas av denna negativa tanke... att man inte bara ger upp.

Blogga och skriva.

Att blogga fem dagar i veckan har blivit en viktig rutin för mig. Skriva över huvud taget. Det gör att jag har ett mål, att jag hittar den där orken som behövs för att gå upp samma tid varje morgon. Men jag vill inte sitta och skriva om min vardag... den är tråkig. Men att skriva ner mina tankar funderingar kring skrivandet är en helt annan sak. Det är det jag brinner för.

Jag önskade bara att fler delade min blogg. Att fler orkade läsa. Jag menar, jag begär inte så mycket av mina nära och kära, fast dela en blogg är väl inte för mycket begärt. Eller? Jag vet med mig ett par personer som delar. En dem är min man. Den andra en vän. Resten kan ni säkert räkna ut. Men de som delar är jag så tacksam för. Finns nog inga ord för hur tacksam jag känner mig.

Självförtroendet.

Men så var de det där med självförtroende och tro på sig själv och det man gör. Men ibland känner jag så starkt att... Vem ska läsa det jag skriver? Varför ska någon bry sig om mig? Varför en bry sig över huvud taget? När man känner så är det lätt att börja ifrågasätta vad man häller på med. För om ens vänner eller ens familj inte orkar bry sig, vem ska göra det då? Jag vet faktiskt inte.

Min dröm ända sen jag var barn är att bli utgiven författare. Ända sen jag var barn har jag mött misstro. Men jag har också mött på uppmuntran. Jag ska inte vara orättvis. Fast det är ju så när självförtroendet sviker, man har svårt att se det positiva. Samtidigt vet jag vilka som tror på mig, på riktigt, och vilka som bara säger det. Eller vilka som inte bryr sig alls.

Avslutningsvis.

Ja idag blev det en liten deppig blogg. Jag kände bara att jag behövde säga vad jag ibland känner. Och att jag inte alltid orkar hålla mig positiv även om jag kämpar med det. För det är en egenskap som jag har, att jag kan hålla mig positiv fast livet ser mörkt ut. För det mesta har jag också rätt. Fast när det kommer till mitt skrivande så har jag nog svårt att hålla uppe positiviteten hela tiden.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack ni som läser (och än mer ni som delar). Ta nu vara på er.