Språkets asymmetri - Övning 44

Att skriva dialog innebär att man sa ha kolla på några fler saker än vad man kanske först tänker sig. Viktigast är att det låter realistiskt och att replikerna inte blir för långa. Man vill ju inte att de ska hålla tal hela tiden. Men också att man använder sig av rätt språk. Ja det får inte heller bli för korthugget eller för linjärt. Som sagt, mycket som ska bli rätt när man skriver dialog. Mycket att tänka på...

För att få till det asymmetriska i en konversation behöver inte varje fråga få ett svar, varje hej behöver inte besvaras med ett hej och alla behöver inte få prata till punkt. Varje replik ska inte vara exakt lika långa.

Replikerna ska vara, ta-da, asymmetriskt på samma sätt som vi pratar i verkligheten. Har du tänkt på det kanske... när du suttit där och lyssnat in på andras konversationer. Att du inser att de inte pratar efter någon mall. Det blir nästan lite poetiskt eller melodiskt. Ibland lite ologisk. Och ibland kanske helt ur balans. Och det kan bero på att vi människor ibland kan vara lite i sin egen tankebubbla och kanske inte alltid lyssnar aktivt på vad alla säger.

Ni vet den där människan som istället för att lyssna på vad den andra säger istället sitter och funderar på vad den ska svara... på sitt försvarstal. Så när den människan svarar blir det lite, men det var ju det jag sa. Eller vad menar du nu?

Det här med människor som inte alltid lyssnar skapar komik, men också realism. Det är också realistiskt att människor som ifrågasätter, som aldrig kan svara ordentligt på en fråga eller som hela tiden är upptagen av annat. Men nu så, nu ska jag få testa det här med dialog rent praktiskt. Till dagens övning.

Övning: Ge dialogen mer asymmetri. Jag har valt att kalla Klaras kamrat för Simon.

- Hur är läget, Klara?

- Det är bra, själv?

- Det är bra. Jag var hos tandläkaren dag.

- Jaha, hade du några hål?

- Nej, men jag hade tandsten. ur många hål ha du haft?

- Tre.

- Tre? Lika många som jag.

Svar: Här kommer mitt försök på asymmetrisk konversation mellan Klara och Simon.

Simon hade precis kommit in i matsalen på jobbet när han fick syn på att Klara satt ensam vid ett bord vid fönstret. Han tog för sig av maten och gick fram till bordet.

"Tjenare Klara", sa han och log, hur är läget?"

"Tänkte du stå där eller?" Klara tittade upp med stora frågande ögon.

"Alltså nej." Simon satte sig ner mitt emot. "Allt bra med dig?"

"Jodå", sa hon torrt, "hur är det själv?"

"Jo det är väl så bra det kan vara när man varit hos tandläkaren."

"Usch", sa Klara och rynkade på näsan, "hade du några hål."

Simon petade i maten och suckade.

"Jag hade så mycket tandsten så jag trodde tandläkaren skulle rycka ut tänderna på mig."

"Låter jobbigt", sa Klara och sköt ifrån sig tallriken trots att hon inte ätit upp.

"Hur många hål har du haft?" Simon stoppade in en tugga av maten men grimaserade ogillande.

"Visst är maten allt annat än god", sa Klara och flinade snett.

"Det här var ju avskyvärt", utbrast Simon. Sen skrattade han. "Nåja man måste ju äta om man ska orka med så."

"Jag hade tre hål" sa Klara och nickade.

"Tre hål?"

Simon stoppade en en gaffel med mat som han genast svalde utan att tugga.

"Ja ... när jag var till tandläkaren sist så hade jag tre hål", sa Klara och suckade, "misstänker att han försöker luras."

"Ah lika många som jag då." Simon stoppade in en gaffel till med mat i munnen och började tugga frenetiskt.

"Fast du sa", sa Klara och rynkade pannan, "att du bara hade tandsten."

Simon tittade upp på Klara med höjda ögonbryn. Sen skakade han på huvudet.

"Tror du har rätt, den där tandläkaren försöker nog luras."

"Jag sa ju det", utbrast Klara och slog ut med armarna.

Nåja, jag får nog sluta där trots att jag nog skulle kunna fortsätta denna dialog länge till. Hoppas bara jag fick till asymmetriska dialogen ordentligt och att ni hängde med ordentligt. Nåja...

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag och sen en riktigt skön helg. Tack alla ni som tar er tid att läsa min blogg. Ta hand om er nu. Kram till alla som vill ha.