Tas på allvar - Reflektion

Jag är den jag är... mer eller mindre på gott och ont. Men jag är också en person som många gånger känner mig osynlig. Ibland känns det som om man ignorerar mig för att det är lättare så. Ja förutom de gånger när jag säger något som de tycker är dumt. Då ser de mig minsann och är inte sena med att peka finger. Det spelar ingen roll om jag har rätt eller fel. Eller om jag bara utryckt min åsikt.

*Media från Pixabay, redigerad i Wix.

Jag har länge funderat på hur det kom sig att jag blev såhär. Om det är något jag själv gör utan att själv förstå att jag gör det. Men vad skulle det vara?

På allvar.

Jag har haft en dröm sen jag var barn och det är att få bli författare. Drömmen har under livets gång svängt fram och tillbaka från betydelselöst till viktig. Och idag är det enda jag orkar, även om skrivandet i sig är krävande. Dessutom hade jag också önskat att bloggen skulle ha några fler läsare nu än jag har. Men den drömmen har efter tretton år inte fått den fart jag hoppats på.

Men om bloggen ska fungera måste folk börja dela. Och det ber jag om i nästan varje blogg. Ändå får jag i bästa fall ett par delningar och några fler läsningar. Men det känns mer och mer som om jag tigger. Tigger och ber till främmande människor att ställa upp på mig. Det känns inte värdigt. Jag vill vara bättre än så. Mest av allt vill jag tas på allvar av de som står mig närmast. Att jag är värd deras tid.

Mitt eget fel. Jag skulle behöva att mina vänner och familj ställde upp på mig. Det är inte det det att jag begär så mycket egentligen. Max tio minut en kvart i veckan (utspritt på fem dagar). Att de läser och delar. Jag ville inte sitta här och peka finger och anklaga dem för att inte ställa upp. Men ibland känns det som om mitt hjärta brister när jag sitter här med deras anledningar till varför de inte kan ställa upp.

Det känns som om jag inte betyder något för dessa. Samtidigt undrar jag om jag kanske bidrar till att bli behandlad så här. Att det kanske är mitt eget fel. Men vad ska jag göra för att ändra på mig så att jag blir tagen på allvar. Att man börjar respektera mig för det jag försöker göra. För om inte ens de kan ta mig på allvar, hur ska jag då få bokförlagen att göra det?

Avslutningsvis.

Ja jag har haft många tankar till varför jag hamnade här. Jag måste erkänna att jag känner mig priviligierad i det stora hela. Jag kan inte få det mycket bättre än jag har det nu. Men det är en sak som fattas, något som bara jag kan göra och det är att bli utgiven författare. Samtidigt måste jag också hitta ett sätt för bloggen att få fler läsare.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni läste, Nu snälla, dela. Ha en fortsatt bra dag. Ta hand om er och om varandra.