Undertextens två lager - Övning 54

När man skriver en bok ska man kanske inte skriva rakt ut allt som sker. Man kanske ska lämna några saker osagt. Kanske visa mer än att bara skriva det rakt ut. Det handlar om att få levande, realistiska och starka möten. Så som vi pratar på riktigt. Och inte säger vi alltid rakt ut vad vi tycker, vi försöker vara artiga och civiliserade. Samtidigt kan det lysa igenom vad man egentligen vill ha sagt.

Undertext är något som man bör jobba med om man vill bli en riktigt bra författare. Jo jag har sagt det förut, det är inte bara att sätta sig ner och skriva en bok. Mycket man måste tänka på.

Undertext handlar i grund och botten om att det händer saker på ett plan och samtidigt också på ett annat plan. Det vill säga, olika lager. En tydlig framsida och en undersida som lyser igenom. För litteratur är komprimerad tid. Därför sätter man in karaktärerna i en kris och sen se hur de reagerar. Låta dem säga en sak men tänka en annan. Det kan också mena att de håller tillbaka det de vill av olika anledningar.

När man väl lärt sig vad undertexter handlar om är det mycket lättare att få till de där levande mötena. För minst en karaktär i varje scen måste driva ett projekt. Den vill visa upp en civiliserad sida där den vill vara vän med alla och inte ta risker. De vill gömma den känslosamma ociviliserade sidan men kan inte komma ifrån att egoism, hänsynslöshet, hämndbegär och så vidare lyser igenom. Man ska låta den civiliserade sidan och den civiliserade sidan interagera med varandra och existera i någon sorts samklang. Så till dagens övning...

Övning: Skriv en dialog med två plan. Två kompisar pratar om vad de ska göra efter gymnasiet. De är artiga, men å andra sidan visar de sitt innersta. Den ena vill bort från förorten och göra något stort. Den andre vill ta ner den andra på jorden, eftersom hon inte vill bli ensam kvar.

Jag har valt att kalla karaktärerna för Julia och Alice.

Svar: Alice satt utanför skolan och väntade på att Julia skulle komma ut. Och några minuter senare dyker hon upp. Hon ler brett och sätter sig ner bredvid Alice.

"Vet du", säger hon, "jag har bestämt mig ... nu vet jag vad jag ska göra."

"Åh vad spännande." Alice tittar upp på Julia och försöker sig på ett leende. "Blir det sjuksköterskeprogrammet som vi pratade om?"

"Nej." Julia skakar på huvudet. "Jag ska spela hockey, Det har jag ju sagt så många gånger och bästa chansen för mig är att söka collage i USA."

"USA?" Alice känner hur en klump i magen växer. "Men du är ju inte så bra på engelska. Hur ska du klara dig?"

"Jag får väl lära mig", sa Julia och lutade sig mot väggen och vände upp ansiktet mot solen och blundade, "jag är inte dum."

"Nej självklart inte", sa Alice och blinkade, "jag tänkte bara att..."

"Du kan komma och hälsa på mig", sa Mimmi och vände blicken mot Alice, "visst kan du..."

"Fast du lovade", sa Alice vars mungipor pekade neråt, "vi skulle ju gå högskolan ihop."

"Jag är inget sköterskeämne ... jag är en hockeyspelare", sa Mimmi och klappade Alice på armen, "och du kommer få många nya vänner precis som jag."

"Men om jag inte vill inte ha nya vänner då?"

"Då blir du ensam."

"Men tänk om du aldrig kommer hem igen", utbrast Alice och slog ut med armarna.

"Klart jag gör." Julia log illmarigt. "Min dröm är att få spela i Djurgården, kanske till och med i landslaget så jag kommer komma hem igen."

"Du får inte glömma bort mig." Alice spände ögonen i Julia som att hon brast ut i skratt.

"Ingen risk", sa Julia och lade ena amen över Alice axlar, "du är min bästa vän och det kommer du alltid att vara."

Så det var allt för idag. Hoppas ni hängde med på övningen. Hur som helst... nu får ni ha en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Tack för att ni läste. Dela gärna så fler får chansen att hitta hit. Ta nu väl hand om er.