Varför jag skriver - Reflektion

Ända sedan jag, hjälpligt, lärde mig skriva som barn så har jag älskat att utnyttja min fantasi till att hitta på historier. Jag blev anklagad för att ha för livlig fantasi, så varför inte utnyttja den till något bra. Jag utnyttjade den till att skriva små korta berättelser, allt från humor till spänning. Men hur mycket jag än kämpade med skrivandet var det ingen som trodde på att jag kunde lära mig. Jag hade trots allt svårt med stavning och grammatik.

Men... skrivande har kommit att bli en större del av min vardag än jag någonsin kunde föreställa mig. Skrivandet, från jag var barn till nu, har kommit att bli viktigt del av den jag är.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Hur det började. Som jag sa inledningsvis blev jag anklagad av de vuxna att jag led av för livlig fantasi. Av den anledningen trodde nog vissa av de vuxna (läs lärare) att jag inte riktigt förstod den verkliga världen. Att jag inbillade mig att jag en dag kunde bli författare. Det ingen ville förstå var att min fantasi skyddade mig från att gå under. Om jag för ett ögonblick kunde fantisera mig bort från mobbing med att hitta på och ibland skriva ner historier så var det värt det.

Läsandet var det som fick mig att börja fundera om jag kunde bli författare. Kan en författare fantisera ihop en historia på det viset borde även jag klara av det. Jag trodde på mig själv. Jag trodde att jag kunde lära mig skriva... men inte de vuxna. Jag hade en lärare som i princip sa till mig att jag aldrig skulle bli författare efterkom de måste kunna skriva. Jag uppfattade det som att hon tyckte jag var obildbar.

Varför jag skriver.

Jag ska erkänna att jag kämpade på i många år, men till slut gav jag upp. Stödet omkring mig fanns inte. Skrivandet fanns ändå kvar då jag envisades med att skriva dikter. När jag fick uppleva det jobbigaste året i mitt liv började jag skriva noveller. Det blev min terapi. Ett antal år senare fick jag också diagnosen Hypotyreos. Hade jag fått bra hjälp av sjukvården hade nog skrivandet fått ta ett kliv bakåt.

Jag har kanske mer ork nu än innan jag diagnostiserades. Men orken är ändå långt ifrån bra. Jag skulle inte ens orka ha en halvtidstjänst då orken skulle ta slut efter ett par dagar. Jag skulle förmodligen inte orka hela veckan ut. Därför har skrivandet blivit lite av min räddning. Den ge mig rutiner, den håller igång mitt huvud och som gör att jag orkar mig igenom dag efter dag.

Avslutningsvis.

Jag känner på mig, jag kan ha fel... igen. Men jag hoppas och tror att 2026 är mitt år. Året då jag äntligen får ge ut min bok. Vilken det blir och av vem är en annan sak. Utgiven kommer jag nog bli på et eller annat vis. Det är nu det ska ske. Ett steg i taget.

Det var det jag hade att bjuda på. Tack för att ni läser. Ha en fortsatt bra dag och ta hand om er.