Vänta med att belöna - Övning 91

Att skriva en bok är inte så bara som så många påstår... det gälle att planera hela historien, mer eller mindre, genom hela historien. Protagonisten ska vara på ett sätt. Du måste ha en trovärdig antagonist. Och sen alla andra karaktärer omkring som ska fungera i den miljö som du skapat. Sen måste du gestalta. Och glöm inte att ha en tvist eller två. Och viktigast av allt du måste skriva så läsaren förstår.

Det har tagit mig tid att ha kommit hit. Många slitsamma timmar där jag lärt mig allt jag kan. Men jag lär mig fortfarande nya saker. Man blir nog aldrig riktigt fullärd.

Det är alldeles för många författare som är för fixerade på att belöna sina läsare med att ge dem förlösande scener. Men det gör att läsaren tröttnar. Man måste låta läsaren uppleva den psykologiska uppbyggda laddningen i scen efter scen. Det är uppskjutandet som gör att läsaren blir nyfiken och vill läsa vidare.

Men det är lätt hänt att författare får för sig att låta protagonisten snabbt ska uppnå saker. Låta den hitta något avgörande som gör att de får ur sig sina känslor direkt. För det är kanske så vi själva vill ha det i det verkliga livet. Men i den fiktiva världen fungerar det inte så. Då måste man vänta med att ladda ur sig känslor för att uppnå det utstakade målet.

Det är bättre att skjuta fram belöningen. Hålla läsaren på halster och vänta med att belöna läsaren. För det gäller, oavsett, att låta läsaren känna frustrationen. Känna känslorna som byggs upp mot den förlösande scenen. På det viset kan de uppleva varje scen, uppleva hela handlingen av hela romanen. Nu till dagens övning.

Övning: Jobba med uppskjutning.

Diana (inte jag) känner sig utanför på det nya jobbet. Hon var så kompetent på det förra och nu har hon headhuntats hit. En dag går hon in i fikarummet och har bestämt sig för att ändra på det här.

Svar: Försök att fortsätta på skissen, men se till att inte förlösa scenen eller belöna läsaren. Försök att jobba med uppskjutning.

Diana hade precis börjat på det nya jobbet. Men hur hon är försökte bli en del av teamet så blev hon sig aldrig insläppt. Något som chefen inte tog hänsyn till. Men arbetet blev så mycket svårare när ingen ville samarbeta. En dag så brast det för Diana.

Med bestämda kliv kliver hon in i fikarummet. Nu var det dags att ändra på att hon alltid lämnas utanför. Hon tog sin bit sockerkaka och fyllde sin mugg med kaffe. Sen gick hon och satte sig bredvid ett av borden. Hon drack sitt kaffe och åt lugnt av sockerkakan. Såg ut genom fönstret med drömmande blick. Men istället satt hon och lyssnade in deras samtal.

Det fortsatte hon göra varenda dag. Hon satte sig bredvid olika bord och lyssnade in kollegornas samtal. Och hon lärde sig snabbt deras skvaller. Diana kände sig nöjdare för var dag. För på detta sätt lärde hon känna dem alla utan att ställa en enda fråga.

Det var allt jag hade att bjuda på idag. Ha en fortsatt bra dag och sen en skön helg. Tack för att ni tog er tid. Ta hand om er och varandra.