Alltid trött - Personligt

Trötthet. Det är väl något som vi nog alla stött på i vår vardag. Varenda dag till och med. Eller hur... inga konstigheter där. Vi kliver upp utsövda (mer eller mindre), vi gör vår dag, blir sen trötta igen och så går vi och läggar oss och sover. Och det finns väl inget bättre än att vakna upp utvilad, pigg och förhoppningsvis fräsch och ta sig an en ny dag. Kanske inte med öppna armar, men ändå... glädjas över eventuella nya möjligheter som varje ny vecka ger.

Men ska jag vara riktigt ärlig så minns jag inte när det hände mig senast. Att jag vaknade upp och kände mig utsövd nog att ta mig an en ny dag utan att känna mig som en urkramad disktrasa.

En av många symtomer.

Trötthet är en av många symtomer med hypotyreos. Dessutom en av de jobbigare. För det är inte bara en sorts trötthet utan det handlar om muskeltrötthet, hjärntrötthet, slutkördhet eller bara allmän trötthet och så vidare. Men de detaljerna återkommer jag till i en senare blogg, idag tänkte jag ta upp den allmänna tröttheten. Där alla mina tröttheter ingår, mer eller mindre, beroende på hur man mår för stunden.

Men i min vardag så går och lägger sig trött och vaknar upp minst lika trött. Ibland tröttare. Jag har inte längre ork att göra det jag vill. Att bara ta en fika med vänner tar så mycket på mina krafter att jag är slutkörd i flera dagar. Tröttheten tar bort det roliga med att hälsa på vänner och familj.

Sömnproblem.

För mig har trötthet blivit ett hinder i min vardag. Få förstår vad jag går igenom. Att vila hjälper sällan, om aldrig. Dessutom när jag blir som mest slutkörd så har jag också svårt att sova på nätterna. Så om jag gör en aktivitet på helgen så kan det ta upp till flera dagar innan jag kan slappna av tillräckligt bra för en hygglig natts sömn igen.

Men oftast känns vardagen som ett moment 22. På helgen gör man något roligt. Sen tar det några dagar att återhämta sig och så är det helg igen. Livet kretsar omkring hur mycket jag orkar. Och trots att jag tar upp det med mina läkare varje gång så känns det som ingen riktigt lyssnar. För så fort proverna kommer tillbaka och de ser bra ut slår de dövörat till.

Avslutningsvis.

Jag längtar efter den dagen då jag slipper känna mig trött. Det har jag gjort mer eller mindre i över 20 år så det börjar kännas tjatigt. Jag längtar efter den dagen då en läkare tar det jag säger på allvar och som vill hjälpa mig att må bättre. För jag vill verkligen ha ett "normalt" liv.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni läste. Ta nu vara på er.