Att tappa tron - Reflektion

För det mesta är jag taggad till tänderna på att bli klar med min bok Dolda avsikter så jag kan börja skicka in den till bokförlag. Jag tror på att jag kommer hitta ett bokförlag som tror på mig och vill ge ut, inte bara Dolda avsikter, utan alla mina böcker. Men så kommer tvivlen som ett brev på posten. Och de är inte lätta att tvätta bort eller göra sig av med. De sätter sig fast som en blodigel på ens själ och suger sakta ur ens sista självförtroende som man lyckats skrapa ihop.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Det spelar ingen roll vad jag vet om, vad jag kan och är bra på, för när den känslan slår till så kan man inte annat än att tappa tron på sig själv.

Tron på sig själv.

Jag har jobbat hårt i många år för att bli så bra som jag är idag. Det är inte det att jag är korkad på något vis men jag kanske behöver, än mera idag än när jag var yngre och friskare, repetera saker och ting flera gången innan det sitter. Jag måste göra fler misstag för att lära mig hur det ska vara. Men de framsteg jag gjort med tiden har gjort att jag (för det mesta) tror på mig själv.

Jag är självmedveten. Jag vet vad jag kan och vad jag inte kan. Nu är jag ingen expert på svenska, men jag vet hur man skriver på ett bra lättläst sätt. Däremot är jag usel på att räkna. Och det är helt okej. Men jag jobbar vidare på att bli bättre på det jag tycker är roligt, att skriva, och accepterar att vissa saker kommer jag aldrig bli bra på. Ingen kan vara bra på allting, men alla kan vara på på någonting.

Tvivlet.

Men så kommer den där känslan av att man inte räcker till, att man inte duger, att man aldrig kommer bra bra nog oavsett. Det är som en förlamande känsla som äter sig igenom kroppen. Som äter upp varenda liten beståndsdel av ens ork och vilja. Bristen på självförtroende sätter munkavle på självinsikten. Och så hör man sig själv säga "ingen kommer tro på det jag gör, ingen kommer tycka att jag är bra nog". Det är så tvivlet slår klorna i en.

Det är svårt att förklara för ens omgivning hur förlamande den känslan kan bli. Det behövs inte mycket för att man ska hamna där. Samtidigt behövs inte så mycket för att jag ska hitta tillbaka till att tro på mig själv igen. Det svåra ligger i att hitta det där ögonblicket som får en att känna pirret igen. För det spelar ingen roll vad andra säger när man hamnat på botten av brunnen, utan den enda som kan ändra på situationen är i slutändan en själv.

Avslutningsvis.

Men allt handlar inte om dåligt självförtroende. Det handlar också om rädsla. Rädslan att ingen ska se mig, att ingen kommer tycka att jag skriver bra nog. Jag vet att jag kan, men jag vet inte om jag kan övertygade andra om det. Hittills har det inte gått så bra, om man säger så....

Det var det jag hade att bjuda på. Tack alla som läser. Ha nu en fortsatt bra dag och ta hand om er.