Den allra sista - Tankekorn

Det vimlar av annonser som säger i princip samma sak. Hur du ska börja skriva på en bok. Jag frågar mig smått trött och sliten, hur ska avsluta. Fast hade det inte varit för att jag är en person som lär mig sakta, allt för sakta tyvärr, så hade jag varit klar med min bok, förmodligen, för länge sedan. Men här sitter jag och försöker få till, det jag hoppas ska bli, den allra sista redigeringen. Sen hoppas jag också såklart att den ska bli utgiven...

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Men det har inte bara med att jag lär mig nya saker långsamt, utan det har också med min hälsa att göra. Är man trött orkar man inte lika mycket som man önskade.

Lär mig långsamt.

Jag vet att jag alltid behövt lite längre tid på mig att lära mig nya saker. Men i och med att jag är trött så gör det mig än mera tröglärd. Allt som borde ta en vecka kan ta upp emot en månad för mig och det är förbannats frustrerande. Därför behöver jag ha lugn och ro och inga störande element när jag skriver. Men bor man tre stycken i en trea så kommer man att störa varandra. Det är oundvikligt.

Jag kan inte begära att de ska sitta still och vara tysta bara för att jag är trött och vill skriva. Alla måste få leva. Och det betyder att man rör på sig och låter. Jag kan inte sätta lika höga krav på dem som jag gör på mig själv. Det vore orättvist. Samtidigt önskar jag mig ett helt eget isolerat rum. Tyvärr tror jag att hyresvärden har invändningar mot att bygga ut en lägenhet på fjärde våningen.

Trötthetskäppar.

Skämt åsido, det som sätter mest käppar i mina hjul är min trötthet. Och i år har det varit extremt mycket och det har gjort mig extra trött. Men listan minskar. Tack och lov. Snart kan jag kanske får börja njuta att det är 2026. Dessutom längtar jag till att få bli klar med min bok. Men den allra sista redigeringen tar längre tid än jag hoppats på. Mycket längre tid.

Jag orkar bara läsa korta stycken. Att leta stavfel och meningsuppbyggnads fel som fel i historien gör att man måste koncentrera sig på en helt annan nivå än när man ara läser en bok. Varje minsta ord måste tas in och ses över. Det gör att jag efter bara ett halvt kapitel känner min mosig i hjärnan. Och då kan jag lova att jag inte orkar koncentrera mig mer den dagen. Tyvärr.

Avslutningsvis. Var sak har sin tid, även om den tiden måste skjutas fram om och om igen. Jag kan bara kämpa på och hoppas på att jag kommer klara av att färdigställa boken. Det har faktiskt varit långt mer invecklat än jag någonsin kunnat tro. Men förhoppningsvis klarar jag av det med. I år.

Det var det jag hade att bjuda på. Tack ni som läser. Ha en fortsatt bra dag och ta hand om er.