Det negativa stannar - Tankekorn

Under hela mitt liv har jag aldrig trott på att jag kan klara av saker. Inte innerst inne. Utåt sett har jag kanske sett kaxig ut, men när det väl gäller så har jag backat. Och det är på grund av att jag förutsatt att ingen kommer att tro på mig. Varför skulle de göra det när ingen annan gjort det förut. Med andra ord, jag ifrågasatte mig själv och min kompetens så att jag hellre inte gjorde något alls än att åtminstone försöka.

Det är intressant ändå hur vi människor fungerar. Vi kan få massor av beröm och bekräftelse men i slutändan är det den där negativa kommentaren vi minns och tar åt oss av.

Hur man upplever.

Jag vet med mig när jag påpekat många gånger att jag inte fått någon uppmuntran under min uppväxt. "Jag har aldrig sagt det" utbrister de alla omkring mig. Fast jag upplevde inget stöd och i slutändan är det det jag upplever som räknas. I alla fall för mig. Och så är det nog för många andra med. Det man upplever är inte alltid detsamma som andra uppfattar det.

Sen spelar det inge roll om någon, vid ett tillfälle, säger något som kan uppfattas negativt. För det är det negativa vi tar till oss och minns. Det spelar heller ingen roll att många varit positiva innan. När den negativa kommentaren kommer så är det det man minns och som man mår dåligt över. Som gör att man ifrågasätter om man verkligen kan eller vågar.

Det negativa fastnar.

Jag vet att jag sagt detta flera gånger. Och jag säger det igen för att ni ska förstå att även små ord kan ha stor påverkan på någon annan. Jag vet att ingen ville mig illa när jag växte upp, men det var ett par saker som fastnade och som följde med mig upp i vuxenlivet. Som påverkat allt jag gjort sen dess. Det som gjorde att jag sabbade för mig själv innan någon annan gjorde det.

Vissa saker är något man säger åt en vuxen som helt plötsligt fått en idé. Inte till ett barn full av drömmar. Jag vet att det sades i all välmening att vara författare inte är ett jobb och att man måste kunna skriva. Det jag tog med mig av det var att jag inte kunde lära mig. Att jag var för dum. Och än i dag låter jag det påverka mig negativt.

Avslutningsvis.

Jag vet, jag är vuxen nu och kan inte hålla på att skylla på min barndom. Men jag har dock insett en sak. Det där orden från min barndom har haft en större inverkan på mig än jag kanske förstått. Jag hade önskat, att även om min dröm varit galen, att jag blivit uppmuntrad. Det var det jag sa till min dotter, du kan bli vad du vill bara du jobbar för det. Hon blev en driven och duktig sjuksköterska.

Nu får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta hand om er och om varandra.