Ensamhet - Personligt

I helgen som var pratades det mycket på TV om ofrivillig ensamhet. Det pratades om ensamhetsministrar, åtgärder och varför vissa var ensamma. Det fick mig att fundera på varför vissa faktiskt lider av ofrivillig ensamhet. Vad det är som gör att vännerna, som man en gång hade. helt plötsligt slutar att höra av sig. Som på sätt och vis "glömmer bort" att man finns. För det är väl så det känns... Att man är bortglömd.

Jag själv har alltid haft svårt att få vänner. Jag har också haft svårt att behålla dem. Och jag har då gjort allt för att vara en bra vän, men när jag själv inte orkar så har de inte längre tid.

Det går åt två håll.

Vänskap är något man måste underhålla. Det är lite som att ha en gammal bil. Ibland går den sönder, ibland behövs en besiktning och ibland behöver man lämna in på den på verkstad. Ibland är det bara roligt att åka runt på landet och ta en picknick. Ibland rullar allt på som inget hänt.

Men för att en vänskap ska fungera så bör det gå åt två håll. Två personer måste underhålla vänskapen, som den gamla bilen jag nämnde ovan. Om en fallerar att anstränga sig så fallerar vänskapen, och det kan gå fort. Från ett år till ett annat kan man gå från bästa vänner till att inte ens höra av sig till varandra mer. Värst är väl när man sträcker ut sin hand och vill träffas och man blir ghostad tillbaka. Man känner sig utestängd och vilsen.

Min sjukdom.

Under mitt liv har jag valt att investera i vissa, fanns där när de behövde det eller när man bara ville ta en fika och snacka skit. Fika var nästan ett fritidsintresse. Men så kom pandemin. Och under den tiden började jag må sämre och ha allt mindre ork. Det som jag tidigare tog för givet blev med ens för mycket. Att ta en fika med vänner betydde att jag var trött i en vecka efteråt. Ibland så orkade man bara inte med det.

Men i och med att min ork minskade så slutade man höra av sig. Och ta-da, jag började fundera om jag har några vänner kvar. Klart de finns där ute, men de vet inte hur jag mår längre för ingen har frågat mig på flera år. Hade det inte varit för min Hypotyreos så hade nog mitt liv sett annorlunda ut. Men nu är det som det är och det har fått mig att fundera. Fått mig att tänka om.

Avslutningsvis.

Jag har lärt mig att vara ensam. Det trodde jag aldrig eftersom jag var den mest sociala men kunde leta efter. Jag dog inombords om jag inte hade folk omkring mig. Men nu? Nu orkar jag inte ha för många omkring mig. Fast visst, det hade varit skönt om någon kunde höra av sig ibland. Även om det bara var att fråga hur jag mår. Men livet ändras och jag får väl anpassa mig... Dessutom har jag mitt skrivande om drömmen om att få bli utgiven författare.

Nu så får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni läste. Dela gärna min blogg så gör ni mig glad. Kom ihåg, underhåll er vänskap. Ta nu vara på er och varandra.