Fortsätta eller ge upp - Tankekorn

När jag började blogga så hade jag en dröm att uppfylla. Att mina ord, mina tankar kanske kunde vara till hjälp eller som uppmuntran till andra. I synnerhet till de som också tycker om att skriva. Jag ville också vara en del av den världen. En del av alla dessa underbara människor där ute som har skrivandet som stort intresse. Men det blev inte som jag hoppats på och nu börjar jag ifrågasätta är om jag ska fortsätta kämpa eller bara ge upp.

*Fotograf: Diana M Ramkvist, redigerad i Wix.

Det här handlar inte om att jag bara ger upp. Jag vill inte heller att någon ska tycka synd om mig. Det här handlar om jag kämpar med något som jag aldrig kommer att lyckas med.

Inte bra nog.

Jag har tänkt tanken många gånger under de senaste tretton åren som jag bloggat... Är jag verkligen bra nog? Kommer jag någonsin att lyckas? Kommer jag få det stöd som jag behöver? Och om jag ska vara ärlig så kan jag inte svara på en enda av de frågorna. Och det kanske det som är felet. Vad vet jag.

Men jag började med stor entusiasm i april 2012, idag skriver jag min blogg för att det blivit rutin. Men att hitta nya ämnen till varje vecka böjar bli allt svårare. Senaste veckorna har det börjat handla mer om vad jag känner istället för om mitt skrivande. Men antar att det går lite hand i hand. Mår jag bra, skriver jag bra och så vidare.

Med rätt stöd, kanske.

Men jag hade hoppats på att min familj skulle stötta mig. Att mina närmsta vänner skulle tycke det var kul att läsa och dela det jag skrivit. Jag kunde inte ha mera fel. Ursäkterna till varför stöttningen uteblivit har varit kreativa. Och jag förstår inte varför. Vad har jag gjort som är så fel att ingen vill ens försöka stötta mig.

För jag har alltid försökt stötta min familj i alt de gör. Jag har varit påhejare när mina vänner velat göra något som kanske sticker ut mot normen. Jag skulle göra allt min ork tillät för att stötta och hjälpa. Jag skulle faktiskt aldrig begära mer va någon annan de kan begära av mig. Och jag kan inte låta bli att tänka att om jag fått stöd så hade jag kanske kommit längre idag. Fast det kommer jag aldrig få reda på.

Avslutningsvis.

Men det finns en person som stöttar mig i allt. Som hejar fram mig när jag tappar fart. Som lyfter upp mig när orken tryter. Som tröstar mig när jag är ledsen. Som delar min glädje. Lyssnar på mina funderingar. Som läser allt jag sätter framför näsan på han och som sen delar alla mina bloggar. Den personen är min man. Mitt enda riktiga stöd i livet. Utan honom hade jag nog gett upp allt för länge sedan. Sen får jag inte glömma ni om läser. Ni vet vilka ni är, så tack från botten av mitt hjärta.

Det var allt för idag. Tack för att ni tog er tid. Ha nu en fortsatt bra dag. Ta hand om er och varandra.